Kyrkofadern Athanasios av Alexandria skrev Antonios livsberättelse strax efter dennes död år 356. Berättelsen tecknar en ärlig sökare som i öknen finner den Gud som han redan i sin ungdom, mer än något annat, velat finna. I inledningen sätter översättarna Hägg och Rubenson fingret på målet som Antonios hade: Som ett bi suger han ivrigt upp allt som går att lära av traktens andliga mästare och ger sig i kast med att försöka tämja sig själv. Ett mål han delar med alla som beträder askesens väg, att försöka tämja sig själv.
Antonios var en del av en blomstrande ökenrörelse, i vilken många valde att bege sig ut i öknen för att söka, och finna, vägar mot Gud. Hans liv och hans askes, hans andliga träning, är en imponerande läsning. En uppfordrande läsning som pekar rätt på min egen slapphet, min egen ljumhet i mitt sökande efter Honom som söker mig.
Förutom att vara en ren krönika över Antonios fantastiska liv, så innehåller den mycket bra undervisning om framförallt askes, men också mycket annat. En bra bok för den som är intresserad av den tidiga kyrkan eller av askes och andligt liv.
En uppmaning från Antonios:
Han manade dem att undfly fåfänga och ständigt be, att sjunga psalmer innan de somnade och efter att de vaknat, att lära sig buden in Skrifterna utantill och minnas de heligas gärningar, för att själen skulle stärkas med dessas iver som förebild och med budorden i gott minne.