Sammanhang: En liten berättelse jag berättade på en nyårssamling som inledning på en andaktsstund för vuxna och barn.
Det var en gång, för många tusen år sedan om man räknar på människors vis. Gud hade sänt bud till alla sina änglar att han hade en viktig sak han behövde hjälp med. Änglarna hade samlats i Guds stora tronsal med det blanka golvet och väntade ivrigt på Gud.
Gud hade varit instängd i sitt skapar rum i fem hela dagar. I Guds hus finns det många rum och ett av dom kallas skapar rummet. Gud hade varit mycket ivrig när han gick in där för fem dagar sen. Han hade visslat och myst för sig själv och öppnat den stora dörren, stängt försiktigt och sedan låst.
Nu väntade änglarna på att han skulle komma ut och säga det där viktiga som han behövde hjälp med. Sent på kvällen den femte dagen, om man räknar på människors vis, kom Gud ut ur sitt skapar rum strålande av lycka. Han tog tag i närmaste kerub och gav den en blöt puss på var och ett av dess åtta kinder.
Stämningen var på kokpunkten när Gud skred in i tronsalen. Nja, snarare tog Han kanske såna där hoppsa steg som ivriga småfickor ibland gör när de är på väg till nått riktigt roligt. Han tog en liten sväng om i salen och delade ut ännu fler böta pussar. Sen satte han sig på sin tron och såg ut över alla de änglar som var där.
Uppdraget
”Jag har i fem dagar nu skapat nåt som är bra och fint”, sa Han med glimten i ögat, ”men i morgon skall jag skapa nåt som är jätte bra och jätte fint. Och då vill jag ha hjälp av en av er. Är det någon som vill?” Frågade Gud. Många änglar viftade genast ivrigt med sin högra vinge, det är så änglar gör när de är ivriga att hjälpa Gud. Men ivrigast av alla var en stilig ängel som viftade på vingen så mycket att det gjorde ont. ”Ta mig Gud! Ta mig! Jag vill!” ropade han.
Gud log när han såg hur ivrig ängeln var och sa ”Här har vi en som verkligen vill hjälpa till. Kom här så skall jag tala om vad du skall få göra”. Kanske du nu tror att de andra änglarna var avundsjuka. Nej, det var dom inte, men ganska nyfikna var dom.
Gud sa, ”I morgon skall jag skapa människor. Människor skall bli en sorts varelser som är lika mig. Jag har gjort ett helt universum som de kan bo i. Där finns det en planet som dom skall få bo på och där jag skall kunna komma och besöka dom. Jag har tänkt ut jättebra hur det skall bli. Jag skall kunna vara här i himmelen med er änglar på förmiddagarna och sen åka dit till människorna senare på eftermiddagarna.” Alla änglarna tyckte att det var en strålande idé.
”Men eftersom jag inte kommer vara där hela tiden, behöver jag dig för att visa för människorna hur jag är, när jag inte är där. Ja, du är ju bara en ängel, men jag skall klä dig i dyrbara smycken och juveler, så att jag kan lysa på dig där du skall stå, på gränsen mellan himmelen och planeten som människorna bor på. Då kan de ju se mitt ljus även då jag inte är där. Smart va?” Juveler… Smycken… Lysa… Ängeln började genast gilla sitt nya uppdrag.
Lucifer
Sagt och gjort, Gud klädde ängeln, som hette Lucifer, i alla möjliga blänkande dyrbarheter tills han såg ut nästan som som en Hip-Hopare eller juvelerare. Lucifer gillade de andra änglarnas blickar då han skred genom tronrummet till den plats som Gud hade visat honom. Han intog en imponerande pose och väntade på att Gud skulle sätta sin strålkastare på honom.
Men Gud hade redan stängt in sig i sitt skapar rum igen. En underligt ljuvlig doft spred sig i himmelen, när Gud kokade historiens första kopp kaffe på lite böner han fått över när han planterade växter på en del av jorden som senare skulle börja kallas Afrika. ”Hmm”, tänkte Gud, ”allt finns ju redan där på plats. Jag tror jag tar lite av jorden och formar en människa som liknar mig, men också blir lik det andra som finns på jorden.”
Medan Gud i sitt skapar rum började försöka blanda till rätt konsistens på leran hade Lucifer börjat fundera lite på vad han nu hade ställt upp på. ”Varför kan inte Gud börja lysa lite redan nu? Ok. människorna finns inte på jorden ännu, men han borde ju testa att det fungerade först. Och så kunde de andra änglarna få se hur fin jag var igen. Det hade varit bra.” tänkte han.
Han såg på solen som Gud skapat och sen på månen som nu på natten reflekterade solens strålar på jorden. ”Så där blir det nog tänkte han. Allt ljus på mig!”
”Men vänta lite nu… Gud lyser ju jättestarkt, ungefär som solen, men månen lyser inte alls lika starkt. Jag vill lysa lika starkt som Gud! Jag vill vara som Gud! Jag vill lysa själv! Lika mycket som Han gör! Jag vill inte bara återspegla Hans ljus! Jag vill inte! Jag vill inte!!!”
Förbehåll: Detta är en predikan jag hållit ”live” och denna text var mitt manus. Jag frångår ofta manus när jag predikar, så denna nedskrivna predikan var med all säkerhet inte den jag höll ”live”. (Ords. 16:1)