Sammanhang: En uppföljningspredikan jag höll i min hemförsamling.
För några år sedan började jag fundera mycket kring nattvarden. Jag anade att det fanns nåt mera än jag fått undervisning om. Nåt djupare, nåt större. Jag började söka bland de första kristnas källor, 300 talets teologer och fann en ofattbar rikedom.
Dina favoritförfattare kanske heter Peter, Ulf, Joyce eller Bill. Mina heter Johannes, Ignatsios , Ambrosius och Athanasios. Kanske så kan du se min predikan som ett nedslag i kyrkans historia och få med dig något litet av det. Kanske kan du få med dig något mer. Vi får se var vi landar.
Knyt an till förra gången
Förra gången jag talade om nattvarden så handlade det om hur du kunde låta den påverka dig. Nattvarden är en objektiv kraft, vars eld vi kan närma oss eller hålla på avstånd. Vi kan nalkas den som en tom ceremoni eller som en livsförsändrande kraft.
Jag sa att det finns 3 sätt att se på Jesus.
- Som en vanlig man
- Som en profet – en bärare av Guds kraft
- Som Gud själv
Det finns också 3 sätt att se på nattvarden
- Som en ceremoni
- Som en bärare av Jesu närvaro
- Som delandet av Jesus själv
Jag sa att när vi delar nattvarden, delar vi Jesus själv. Vi förblir i Honom och Han i oss. Gud blandar sig med människan. Du kan inte längre säga ”Där är jag och där är Kristus”. Ni blir ett, en sann människa.
Att blanda sig.
Vi kan läsa från Joh 6:53 tillsammans.
”Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag er: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.”
Nattvarden är Jesus kött och blod, och de bevarar oss i Jesus och Jesus i oss. Vi smälter samman genom den och blir ett. Eller som Kyrillos av Alexandria uttrycker det:
”Även om vi är uppdelade i tydligt åtskilda personer, så att den ene är Petrus och den andre Johannes eller Tomas eller Matteus, när vi oss av Kristi förenande kropp och är därför liksom sammansmälta med honom i en kropp.”
Det är detta jag vill tala om idag. Om Kristi förenande kropp. Om Nattvarden och församlingen.
Kristi Kropp.
Det finns många bilder i Bibeln som beskriver denna förening. En bild är vinstocken och dess grenar En annan bild är kroppen som består av många lemmar men ändå är en kropp.
Johannes Chrysostomos säger:
”Huvudet och kroppen bildar en enda människa, och på samma sätt bildar Kristus och Kyrkan en enda enhet. Denna enhet blir verklig genom näringen han har gett oss som ett tecken på sin kärlek till oss. Han har förenat sig med oss på ett så innerligt vis, han har blandat sin kropp med vår som en surdeg, för att allt skall bli en enda människa, liksom kroppen är fäst vid huvudet”
”Låt oss lära oss hur underbart detta sakrament är, varför det har instiftats och vad det goda som det åstadkommer. Vi blir enligt Skriften till en enda kropp, lemmar och ben i Hans kropp. Detta är vad näringen han ger oss åstadkommer. Han blandar sig med oss, så att vi blir en enda verklighet, som en kropp fäst vid sitt huvud.”
Församlingen blir Kristi kropp genom att den äter Kristi kropp och låter den, som en surdeg, göra oss till Kristi kropp. Ett enda bröd och ett med honom och med varandra.
Han är huvudet, vi är kroppen – tillsammans är vi ett. Kan vi våga tro det? Om det är så att nattvarden gör oss till ett, med Kristus och med varandra? Vad innebär det för våra liv? För våra relationer?
Korn och druvor
Den första nedtecknade nattvardsordningen innehåller en fin bild om brödet som består av många korn som blir ett bröd (Didatche 9:4). Cyprianos av Karthago utvecklar denna bild lite när han säger:
”När Herren kallar sin kropp för bröd, sammansatt av ett stort antal korn, understryker han vårt folks enhet. Och när han kallar sitt blod för vin, som pressats ur ett stort antal druvor och som blir en enda dryck, understryker han att vår flock består av en mängd som återförts till en enhet.”
Vi var korn som växte på olika ax. Var och en för sig. Kristus kom och plockade oss, malde oss tillsamman – och nu är vi ett. Ett bröd. En kropp.
Vi var druvor som växte på olika grenar. Var och en för sig. Kristus kom och plockade oss, pressade oss tillsamman – och nu är vi ett. Oskiljaktiga. Ett vin. Samma blod.
Blodsbröder
Många forntida folk hade ett sätt att markera att någon stod dem väldigt nära. Bägge skar sig i underarmen och lät blodet blandas. De blev blodsbröder. Man ansåg sig vara närmare släkt än en familj, mer som en bit av oss själva. Jag gillar den bilden. För jag tror att vi troende är av samma blod som Kristus. Blodsbröder.
Ser vi på oss själva som blodsbröder, närmare än en familj, mer som en bit av oss själva – betyder det nåt för våra relationer i församlingen?
”Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar – och de är många – utgör en kropp, så är det också med Kristus. I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. Kroppen består ju inte av en enda lem utan av många. Om foten sade: ”Eftersom jag inte är hand, hör jag inte till kroppen”, så hör den ändå till kroppen. Och om örat sade: ”Eftersom jag inte är öga, hör jag inte till kroppen”, så hör det ändå till kroppen. Om hela kroppen vore öga, hur skulle den då kunna höra? Om hela kroppen vore öra, hur skulle den då kunna känna lukt? Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem som han har velat. Om alltsammans vore en enda lem, var vore då kroppen? Men nu är lemmarna många och kroppen en. Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.” Nej, tvärtom är de av kroppens lemmar som vi anser svagast så mycket mer nödvändiga. Och de lemmar i kroppen som vi anser värda mindre heder, klär vi med så mycket större heder, och dem som vi blygs för, skyler vi med så mycket större anständighet, något som de andra inte behöver. Men Gud har fogat samman kroppen och gett den oansenligare lemmen större heder, för att det inte skall uppstå splittring i kroppen, utan lemmarna ha samma omsorg om varandra. Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den. ” (1 Kor 12:12-26)
Omsorg om varandra. Det står så. En av anledningarna till att Gud sammanfogat oss är att vi skall kunna känna för och med varandra. Vi har samma nervbanor. Jag kan inte ignorera en spik i foten. Jag kan inte det. Det gör ont. Jag vill hela, ställa till rätta.
Lika lite kan jag ignorera när en av mina bröder eller systrar i Kristi kropp lider. Vi sitter samman så det gör ont i mig också. Jag vill hela, ställa till rätta.
Jag gillar den omsorg vi kan visa mot de av våra bröder som lider. De som är sjuka, de som råkat ut för olyckor. De som inte har det så gott ställt. Jag vet att Gud har behag till sånt. Att vi tar hand om Kristi Kropp. Att vi lider med de som lider, att vi kläder den som är naken bland oss.
Samma sak gäller våra relationer till varandra. Om Kai och Stefan har en dålig relation så berör det hela kroppen. Vi har samma nervbanor. Kanske dåliga relationer inte alltid syns lika tydligt som mer fysiska problem, men verkningarna av dåliga relationer blir ofta minst lika tydliga. Så är det.
Bibeln uppmanar oss att pröva oss själva. Innan vi tar nattvard. Hur är våra relationer? Hur fungerar vår omsorg om varandra? Hur ser vi på dom som är utanför? Ser vi på dom med Kristus ögon? Vi är ju Kristi kropp. Frågor vi behöver ställa oss själva och försöka återställa det som är brutet. Sen kan vi komma inför altaret.
Johannes Chrysostomos skriver:
”Vill du hedra Frälsarens kropp? Förakta den inte när den är naken. Kom inte i sidendräkt till kyrkan för att ära den, medan du lämnar den naken och frusen där utanför. Den som sade, ’Detta är min kropp’ och gjorde detta med sitt ord, han har också sagt: ’Jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Det son mi inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte gjort för mig’. Hedra honom alltså genom att dela din rikedom med de fattiga. Gud behöver inte en kalk av guld, utan en själ av guld’”
Kan vi få vara det för Gud? En själ av guld. Ett ljus. Ett salt. Det är min bön. Att vi – du och jag – skall kunna få förvandlas. Att det syrade brödet från himmelen skall få genomsyra oss. Så vi blir till ett bröd av samma sort som det som gavs oss av Gud.
Därför tror jag att den form vi hade förra gången vi delade nattvard är bra. Att vi först ser på oss själva. Vilka är vi? Behöver vi försonas med nån? Finns det behov du känner till, men inte har försökt fylla? Att bekänna och få förlåtelse.
Sen se på Honom. Tacka Honom för vad han är. Vad han gör. Att se Honom som Han verkligen är. Den kärlek Han har för oss. Tacka.
Och till sist, att mötas. Vi närmar oss honom, Han närmar sig oss. Och så förenas vi. Blir ett. Han blir Huvud, vi blir kropp. Han är brudgummen, vi är bruden.
Att närma sig
Jag tänkte att vi närmar oss nattvarden på samma sätt som vi gjorde sist, i tre steg. Helgelse, Tacksägelse och Bön.
Helgelse
Låt oss ta några minuter i tystnad.
Låt Gud tala till dig. Behöver du försona dig med någon, gör det nu. Gå till honom eller henne. Vet du att någon behöver något som du kan ge, fyll dennes behov. Blunda och låt Gud tala till dig. Om försoning, om helgelse, om din synd, om hur Han vill möta dig i nattvarden.
Några minuter tystnad – blunda.
Skall vi tillsammans be en bit ur Psalm 51 som handlar om bekännelse, synd och en önskan att bli förlåten.
”Gud var mig nådig, enligt din godhet,utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet. Två mig ren från min missgärning, rena mig från min synd. Ty jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig. Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon. Du är rättfärdig när du talar, du är ren när du dömer. ” (Ps 51:3-6)
Vi vet att Gud är trofast och förlåter då vi bekänner och ber om förlåtelse.
Tacksägelse
Nu tar vi en stund där vi tackar Gud. Vi tackar Honom för Hans förlåtelse. För Hans trofasthet. För Hans godhet. För att Han sände Jesus till jorden för att världen skall bli räddad. Jag kan börja och sen vill jag att några till tackar Gud innan vi går vidare.
Tack!
Bön
Jag tänkte nu läsa instiftleseorden ur 1 Kor 11:23-26
”Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.” Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. ”
Bön till Helige Ande att komma över brödet och vinet.
Delandet.
Slut.
Förbehåll: Detta är en predikan jag hållit ”live” och denna text var mitt manus. Jag frångår ofta manus när jag predikar, så denna nedskrivna predikan var med all säkerhet inte den jag höll ”live”. (Ords. 16:1)