Har just läst klart Irenaeus bok Mot heresierna. Egentligen är det fem böcker, alla med lite olika infallsvinkel på huvudtemat; att omkullkasta de gnostiska villolärorna som florerade då Irenaeus levde.
Just de gnostiska villolärare som Irenaeus namnger och vänder sig emot är kanske borta och bortglömda, men de tankar som de förde fram poppar upp då och då genom historien. Så Mot heresierna är god läsning och kan kännas aktuell även idag.
Irenaeus var lärljunge till Polykarpos som var lärljunge till evangelisten Johannes, och han blev biskop i Lyon i slutet av 170-talet. Han var en av dem som lade grunden för Kristendomen som lära och teologi.
Boken var stundom ganska krävande och man kunde inte slö-läsa ett stycke och sen koppla in hjärnan lite senare, för då var man hopplöst borta i hans avancerade, men tydliga, bevising mot gnostikernas läror. Teologiskt underhållningsvåld på högsta nivå.
Samtidigt är det en viktig bok. Alla grupper behöver känna och dela grundläggande tankar för att på något sätt kunna kallas en grupp. Man behöver veta vad som samlar och vad som skiljer. Vilka är vi, inte för att bli exklusiv utan för att få en identitet, och vilka är dom, inte för att se ned på utan för att veta sina gränser.
Kyrkan har genom århundraden använt sig av kyrkomöten för att enas i frågor kring sin tro och av bekännelseskrifter för att uttrycka den. Irenaeus bok ger en inblick i hur det var för trons män innan dessa hjälpmedel, dessa kompasser fanns. Hur varje villfarelse som dök upp behövde analyseras, och här gör Irenaeus ett fantastiskt jobb, och bemötas för att de människor som vill lära känna Gud inte skall bli lurade av kättarnas läror.
Rekommenderas varmt till den teologiskt intresserade.
”Vilka är vi, inte för att bli exklusiv utan för att få en identitet, och vilka är dom, inte för att se ned på utan för att veta sina gränser.”
Den formuleringen gillar jag!!
Hejsan Thomas!
Ja, jag tycker det är viktigt att vi kristna känner vår särart, men att det inte får ske på bekostnad av andras och inte heller till att det leder till högmod hos oss. För vi är de vi är, inte i egen kraft, utan för att Kristus gjort oss såna.