Efesierbrevet kapitel 4

Sammanhang: Denna undervisning delade jag på en Ekumenisk Bibelskola dit jag var inbjuden att undervisa.

Intro

Jag tänker att vi läser ett stycke och så skall jag försöka kommentera det vi läst och peka på några saker jag tänkt på när jag läst det stycket.

Bakgrund

Jag tänkte börja med att tala om brevets bakgrund lite. Ni som varit med varje gång här kanske får bakgrunden till brevet nu för fjärde gången, men det är viktigt att tala om det för att sätta brevet i sitt sammanhang.

Brevet skrevs förmodligen under Paulus tid i fångenskap i Rom någon gång mellan år 61-63, förmodligen skrevs det tillsammans med Kolosserbrevet och verkar ha delats ut på en och samma resa av samme kurir, Tykikus (Ef 6:21, Kol 4:7, 2 Tim 4:12), vilken nämns i dessa bägge brev..

Man kan tycka att brevet är lite märkligt formulerat, när man jämför med Paulus andra brev, som är fulla av personliga hälsningar och undervisning rörande specifika situationer som brevmottagarna stod i. Efesierbrevet innehåller inget sådant, vilket i sig är märkligt eftersom det var den församling som Paulus tillbringande mest tid hos. Han var hos dom i tre år (Apg 20:31), men när han skriver till dom låter det nästan som de aldrig ens sett Paulus (Ef 1:15).

Bibelforskarna tror därför att brevet kanske var ett rundbrev, avsett att läsas upp i många av församlingarna i provinsen Asien, i vilken Efesus var den största staden. Därför håller brevet en mer allmän stil.

Brevet följer Paulus traditionella stil, karaktäristiska för hans brev: en inledande hälsning, tacksägelse, undervisning, förmaning, sluthälsning och en avslutande välsignelse. Kapitel 1-3 innehåller inledningshälsning, tacksägelse och undervisningsdelarna och nu när vi går in i kapitel 4, så börjar förmaningsdelen av brevet.

Sammamfattning

Kapitel 4 handlar om växt. Det pekar på att för att växa i Kristus behöver vi vara eniga och älska varandra (1 Joh 4:20, Rom 15:5, 1 Kor 1:10). Det talar sen om att Gud utrustar oss, ger oss gåvor, som församling för att kunna växa (1 Kor 3:7) och visar även till vilken höjd Gud vill att vi skall växa. Därefter visar det vad växten gör med oss (Ef 6:10) och hur den förändrar oss (2 Kor 10:5) och slutligen vad den förändring växten åstadkommit betyder för våra liv.

Enheten som förutsättning till växt (Ef 4:1-6)

1 Jag uppmanar er därför, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått. 2 Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. 3 Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: 4 en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, 5 en Herre, en tro, ett dop, 6 en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.

Inledningen till detta kapitel ägnar Paulus åt att uppmana oss att bevara vår enhet, och han gör det för att Gud är en enhet. Om vi är eniga och älskar varandra så kan vi återspegla honom som hans kropp (Joh 13:34-35) .Vi skall återspegla honom som är ödmjuk och mild (Matt 11:29), tålmodig , fördragsam och kärleksfull (2 Mos 34:6-7).

Paulus pekar här på att det inre livet, tron, hoppet och kärleken, skall få en yttre konsekvens hos oss, det skall nämligen föda ödmjukhet och mildhet, tålamod och fördragsamhet och frid. Har du tro, har du hoppet, har du kärleken så syns detta.

Är Fadern i oss, så verkar han genom oss och vakar över oss.

Vi ser här också ett av de få ställen i Bibeln där Treenigheten läggs ut. Paulus talar detta stycke om en Ande, en Herre (Jesus) och en Gud som är allas Fader. På samma sätt som Han tre fast enig, så skall vi, fastän vi är många, bevara Andens enhet. Genom att vara eniga kan vi återspegla honom som är ett. Genom dopet, som Paulus nämner här, har vi dött bort (Rom 6:4) från vår ensamhet och gått in i en treenighet, Du och Jag och Gud, församlingen – Kristi Kropp över vilken helvetet inte har någon makt (Matt 16:18).

Gåvorna för växt (Ef 4:7-13)

7 Men åt var och en av oss gavs nåden, alltefter den gåva som Kristus mätte ut. 8 Därför heter det: Han steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor. 9 Detta ord ”han steg upp” vad betyder det, om inte att han också stigit ner till jorden? 10 Han som steg ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allt. 11 Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. 12 De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, 13 tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.

Paulus pekar här på att nåden kommer till alla, var och en. Han ger oss gåvor för att vi skall kunna växa. Han målas i dessa verser ut som en segrande härförare (Ps 68:18-19). En härförare med makt att ta fångar från ondskans andemakter i himlarna (Ef 6:12).

Kan du se hans seger när han förlät de som korsfäste honom? (Luk 23:34) Kan du se han seger när han anförtror sin moder till en som övergivit honom (Johannes) (Joh 19:26)? Kan du se han seger när han tar med sig den som ber honom till paradiset? (Luk 23:42).

Den seger han vann handlar inte om att slå ner fienden, den handlar om makten att förlåta dem. Den seger han vann handlar inte om att få rätt, den handlar om makten att ge en andra chans till ansvar. Den seger han vann handlar inte om att exkludera, den handlar om makten att inkludera i gemenskap.

Kanske man kan formulera församlingens, Kristi kropps, uppdrag utifrån dessa: att ge förlåtelse, att ge möjlighet till en nytt ansvar och att vara inkluderande i gemenskapen.

Paulus visar oss sen fem gåvor, fem tjänster som skall forma oss till församling, forma oss till Kristi kropp. Dessa fem tjänster handlar om vittnesbörd och omsorg för att kunna ge kunskap och tro.

Vittnesbörd: En apostel är ett vittne till det han sett, en profet vittnar om det som skall komma, en evangelist om det som har varit.
Omsorg: Herdar för att ge ta hand om fåren, lärare för att utrusta dem.

Dessa två, vittnesbörd om Kristi godhet och vår omsorg om varandra är det som skall forma oss och ge oss enhet i tro och kunskap. Kunskap och tro: Det ena kräver att man lär, det andra att man lever den kunskap man fått . Ett sådant liv, i en innerlig gemenskap där Kristus är centrum, gör att vi växer och växer till Kristus blir allt i och för oss (Kol 1:10, Kol 3:11).

Växten ger styrka och mognad (Ef 4:14-16)

14 Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse. 15 Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus. 16 Från honom får hela kroppen sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del.

Vad är vågorna och vad är vinden? Vågorna är vår inre människa som kan gunga även om den inte är ansatt av vinden. Vinden är de yttre angreppen och motgångarna som kan drabba oss.

Ett barn i tron och kunskapen står inte fast. Det kräver att man vuxit till. När fienden ansätter en liten planta med inre tvivel kommer den att vissna och dö (Matt 13:19), likaså kommer en liten planta som utsätts för stora yttre påfrestningar att vissna och dö (Matt 13:20-21).

Men har vi vuxit till i kunskap och tro, så vet vi av egen erfarenhet, hur inre och yttre krafter vill föra oss bort från Kristus. Ett litet träd är lätt att rycka upp med rötterna, ett stort träd kan inte dras upp.

Paulus talar här om människors falska spel (kybeia) – tärningsspel – ett spel som det är lätt att fuska med. laddade tärningar och andra trix gör att utgången blir förutsägbar för dem som vill falskspela. Han varnar alltså inte för människor som kommer med rimlig kritik och och vill föra ärliga trosdiskussioner med oss, utan människor som medvetet vill lura oss genom att manipulera förutsättningarna.

Kristus är sann, han tål kritik och diskussion. Låt oss i kärlek och sanning hålla fast vid Honom, diskutera med de ärliga sökarna, men avvisa de som vill manipulera oss som församling att gå bort från Honom.

Han ger oss här bilden av kroppen där ingen del är till för sig själv! Varje del är till för att stödja de andra så att de tillsammans kan bli en kropp. Tillsammans är vi starka, tillsammans kan vi växa, tillsammans kan vi tro, tillsammans kan vi växa upp till huvudet på kroppen som är Kristus själv, han som ger oss nåd, gåvor och kraft att växa.

Växten innebär ett förändrat sinne och ande (Ef 4:17-24)

17 I Herrens namn varnar jag er därför: lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är tomma, 18 deras förstånd förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och i sina hjärtan hårda som sten. 19 Utan att skämmas kastar de sig in i utsvävningar och bedriver allt slags orenhet och får aldrig nog.
20 Ni däremot har verkligen lärt känna Kristus sådan han är. 21 Ni har fått höra honom förkunnas och blivit undervisade i honom enligt den sanning som finns hos Jesus. 22 Ni har lämnat ert förra liv och lagt av den gamla människan som går under, bedragen av sina begär, 23 och ni förnyas nu till ande och sinne. 24 Ni har iklätt er den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet.

Paulus pekar här på att det inre livet i Kristus, i kärlek och sanning, skall synas i vår församling. Detta nya inre liv som Kristus låtit oss bli del av är annorlunda på två huvud punkter. Deras tankar är tomma, våra tankar är fulla av Kristus, deras förstånd är förmörkat, vårt är upplyst av Kristus. Vi äger Honom, dom äger inget.

Det finns i detta stycke ett ord jag vill uppehålla mig vid: det står ”Utan att skämmas (apageõ)“ ett ord som betyder i grundtexten ”Att inte kunna känna smärta” . Den gamla människan kan inte känna smärta, därför har den ingen kompass som talar om när den gör sig själv illa. Smärtan är till för att tala om för kroppen att nåt dåligt händer så att den kan reagera, men hedningarna reagerar inte på de signaler de får. Istället vill de ha mer av det som sargar dom.

För oss som känner Kristus är Anden vår smärta. Han manar oss till att söka bot för vårt onda. Vi har lagt av den gamla kroppen som inte kunde känna denna smärta och iklätt oss Kristus som känner smärta med varje människa som lider.

Gud känner med varje lidande människa (Ps 34:19) och närmar sig dem. Genom växten, sanningen, kunskapen och tron på Kristus, så växer vi ur den puppa som vår gamla människa var och in i den nya människan och blir de fjärilar som Kristus söker till sitt rike. Vi blir lika Gud, sanna och heliga eftersom vi nu genom Anden kan känna den smärta som Han känner.

Livet med smärta (Ef 4:25-32)

25 Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra, vi är ju varandras lemmar. 26 Grips ni av vrede, så synda inte. Låt inte solen gå ner över er vrede 27 och ge inte djävulen något tillfälle. 28 Tjuven skall sluta stjäla och i stället arbeta och uträtta något nyttigt med sina händer, så att han har något att dela med sig åt den som behöver. 29 Låt inget oanständigt tal komma över era läppar, tala bara det som är gott och blir till välsignelse där sådan behövs, så att det blir till glädje för dem som hör på. 30 Bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill för förlossningens dag. 31 Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande och all annan ondska. 32 Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.

När vi nu kan känna Guds smärta för Hans skapelse så skall vi inte orsaka varandra smärta genom lögn. Och om nån blir orsak till att du blir arg, tänk på att bli arg på synden inte på syndaren. För då får synden fäste även i dig.

Var noga med att inte “odla” stenhjärtan genom att leva med motsättningar i ditt liv. Varje timme du lever med vrede, så blir ditt hjärta hårdare och förlorar sin förmåga att känna den smärta den som du är arg på har. Du har en kallelse till att förmedla nåd, inte millimeter-rättvisa. Ta en orätt. Känn Guds smärta. Försonas direkt. Innan solen går ned. Att uthärda i sin ondska, att välja att försöka bedöva smärtan, bedrövar den Helige Ande och gör att våra hjärtan hårdnar.

Paulus avslutar detta stycke med en mycket praktisk undervisning om hur vi kan arbeta med frestelsen att synda. ”Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda” (Rom 12:21) står det i Romarbrevet 12 och vi ser i detta stycke flera exempel på denna klassiska Bibliska sanning, att frestelsen till synd skall bekämpas med motsatt dygd (god gärning).

Istället för att stjäla – ge.
Istället för att tala illa – tala gott.
Istället för bitterhet, häftighet och vrede – godhet, barmhärtighet och förlåtelse.

Givetvis menar inte Paulus att dessa gärningar i sig kan påverka synden, den kan endast Gud förlåta, men genom att ge sig hän åt botemedlet så kan vi komma åt frestelsen att begå synden.

Kyrkan har senare identifiera 7 ”ur-synder” och bot för frestelsen att begå dessa, 7 dygder.

I stället för Lust – Kyskhet (Exempel: Äktenskap)
I stället för Frosseri – Avhållsamhet (Exempel: Fasta)
I stället för Girighet – Givmildhet (Exempel: Allmosor)
I stället för Lathet – Flit
I stället för Vrede – Tålmodighet
I stället för Avund – Välvilja
I stället för Stolthet – Ödmjukhet

Kort sagt, välj bort det själviska, välj bort det onda. Välj istället det som bygger upp och stärker kärleken mellan människor.

Paulus avslutar detta kapitel, och det vill också jag göra, med att uppmana oss till ömsesidig godhet, barmhärtighet och förlåtelse och i detta ta Gud som exempel. Han som i Kristus är god mot oss, Han som i Kristus är barmhärtig mot oss. Han som i Kristus förlåter oss.

Tack.

Förbehåll: Detta är en undervisning jag hållit ”live” och denna text var mitt manus. Jag frångår ofta manus när jag undervisar, så denna nedskrivna undervisning var med all säkerhet inte den jag höll ”live”. (Ords. 16:1)