Leda.
Idag träffade den mig med all sin kraft. Jag har svårt att ta mig för något. Inget känns roligt. Inget jag försöker ta mig för lyckas bra. Missmodet lurar runt vägkröken och försöker med hjälp av min rastlöshet och mitt missmod locka mig dit. Tiden bara släpar sig fram. Jag väntar hela tiden på något ”annat”.
En liten, liten smakbit av Akedía – ”middagsdemonen”.
Ögonen på en person som drabbats av akedia stirrar oavbrutet på dörrarna och han inbillar sig att någon kommer och hälsar på. Dörren knakar till och han far upp; han hör ett ljud, lutar sig ut genom fönstret och lämnar det inte förrän han blivit stel av sitta där. (Evagiros av Pontos)
När jag fastar drabbas jag nästan alltid av denna leda, och nästan alltid på den tredje dagen (om jag fastar all mat, senare om jag fastar kött). Ledan i sig skapar en rastlöshet som bara vill bort från där jag är nu. Sluta fasta, köp en resa, gör något nytt, ändra, ändra, ändra, bort, bort, bort! Någon gång har jag gått på det… men lösningen är inte att fly. Det är att stå fast.
Akedía är ett ord som betyder ungefär ”själslig håglöshet” och är väl beskriven i klosterlitteraturen. Bland munkar räknades den under vissa tider som den åttonde döds-synden. Den kallas i bland för ”middagsdemonen” för den uppträder när man är mitt i någonting. När entusiasmen som fick dig att starta har lagt sig och målet fortfarande är utom synhåll. Då du behöver gå i kraft av beslutet du tagit, och märker att den kraften inte var så stor.
Med sina fjädrar skall han övertäcka dig, under hans vingar skall du finna tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm. Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen, inte pesten som går fram i mörkret eller farsoten som härjar vid middagens ljus. (Ps. 91:4-6)
Det är därför som bönen vid den sjätte timmen, mitt på dagen, i många kloster inkluderar denna psalm. ”Farsoten” översätts nämligen med ”demonen” i Bibelöversättningarna Vulgata (VUL) och Septuaginta (LXX), de första översättningarna till latin och till grekiska.
Bibeln uppmanar oss att ”stå emot på den onda dagen” (Ef 6:13) och Evagiros råd till oss som blir missmodiga och drabbas av denna leda är att vara uthålliga, arbeta, sätta gränser och att be.
Uthållighet är botemedlet för acedia, tillsammans med att utföra alla uppgifter med stor noggrannhet (och Gudsfruktan). Sätt en gräns för dig själv i varje uppgift och sluta inte upp förrän du har utfört den. Be med förstånd och intensitet, så kommer acedias ande att fly bort från dig. (Evagiros av Pontos)
Idag Herre, ber jag om uthållighet. När farsoten närmar sig ber jag Dig om beskydd. Övertäck mig. Var min sköld. Hjälp mig Herre att stå emot. Var min styrka när jag själv är svag.
Så går jag och julstädar ett skåp i köket.