Läste St. Ambrosius av Milanos bok om jungfrulighet. Boken, eller böckerna (3 st), är skrivna till Ambrosius syster, Manellia och innehåller etiska riktlinjer för kvinnor som överväger att bli nunnor. De är skrivna i en informell stil och är fulla av exempel och berättelser som pekar på jungfrulighetens frukter och fördelar. Boken, som verkar vara ett av Ambrosius tidiga verk, skrevs kring år 377. Flera andra kyrkofäder, t.ex. Johannes Cassianus och Augustinus, hänvisar till denna bok i sina skrifter.
Ambrosius ställer inte äktenskap och jungfrulighet mot varandra utan talar om dessa som någonting bra och någonting bättre, en inställning som han delar med Paulus (Kor 7:38) och böckerna kan kanske ses som en utläggning kring detta bibelord.
Boken fick mig att tänka kring vad som är naturligt, onaturligt och övernaturligt. Det jag fastnade vid vad att det som är ”lagom” är det naturliga, det som är ”för mycket” är det som är onaturligt och att det som är ”för lite” är det övernaturliga. Jungfrulighet – Äktenskap – Promiskuitet, Fasta – Äta – Frosseri, osv. Kanske inte en allmängiltig tes, men ett mönster som stämmer då och då kanske.
Slutligen ett citat från boken:
Jag vill verkligen inte avskräcka för äktenskap, men jag tala om fördelarna med jungfrulighet. Den som är svag, säger aposteln, äter grönsaker. (Rom 14:2). Jag anser att en sak nödvändig, men jag beundrar en annan. ”Är du bunden vid en hustru, försök då inte att bli fri. Är du inte bunden, så försök inte att få hustru.” (1 Kor 7:27)