Fastan är över och Påsken är har. Längtandet är över och mötet med den Uppståndne är ett faktum. Detta till trots så dröjer sig mina tankar kvar vid fastan och längtan en stund. Om hur vi kan finna en balans i livet och ta med oss det goda som både festen och fastan har att ge oss.
När vi i hjärtat längtar efter Gud, hungrar och törstar efter att närma oss honom, så går köttet ofta en annan väg. Denna slitning mellan vårt yttre och inre skapar en obalans som kan yttra sig som frustration, nedstämdhet eller självförakt. Vårt hjärta är villigt men köttet, vårt yttre, protesterar mot den väg som hjärtat vill vandra.
Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. – Romarbrevet 7:15
När jag fastar gör jag det för att mitt inre och yttre skall komma i balans. Hungern skall genomsyra mig. Så jag vill ta mitt hjärtas hunger som en surdeg och knåda in den i köttets ovilja tills dess att bägge är syrade. Så att hela min varelse hungrar och strävar mot Gud.
Kanske är det så att de snarare går varandra till mötes så att jag blir hel.
Fasta är själens mat, näring för anden. – Ambrosius av Milano
Vi kan inte bara fylla på det yttre, kroppen, med näring. Vi behöver också fylla på det inre. Här kan vi se paradoxen, det som fyller det yttre fyller inte det inre och det som fyller det inre fyller inte det yttre.
Vi behöver hitta en balans. Vi behöver lära oss att äta och och vi behöver lära oss att fasta.
När vi läser om kyrkofäderna så läser vi hur många av dom gick många långt i sin askes. De fastade långa perioder och när de åt, så var det alltid med måtta.
Vi kanske frestas att hetsas till att direkt försöka följa deras exempel, men det vore att ta oss vatten över huvudet. Askes är övning. Få av oss kan springa ett maraton eller åka Vasaloppet utan någon övning alls.
Det finns bara en sorts verklig askes: den som inte vägleds av vår egen ande utan av Guds Ande. – Thomas Merton
Därför behöver vi precis som löparen eller skidåkaren få lite ”mil i benen” innan vi ger oss på de långa utmanande loppen. Något annat vore oförnuftigt och kanske till och med skadligt för oss.
Kyrkans tradition har varit att äta 5 dagar i veckan och att fasta två, Onsdagar och Fredagar. En balans där vi ger kroppen vad den behöver och där vi ger själen det den behöver. Det är en bra övning för de långa loppen… och för det tillfällen då det verkligen gäller.
Jag tror att fastan är Guds speciella gåva till en mätt och överstimulerade värld. Det är en gåva av klarsynthet som ligger på vårt bord och väntar på att packas upp, förundrats över, beslutas om, och avnjutas. – David Trembley