En vän länkade en artikel på ett socialt media. Den handlade om en kvinna som innan hon omvände sig till Gud var djupt involverad i ockultism och annat. Titeln på artikeln var ”Jag kunde frambringa demoner” och den fick mig att tänka på klosterlitteraturen och dess kanske mer frikostiga bruk av benämningen ”demon”.
För jag kan också frambringa demoner.
Det räcker med att jag tänker på att jag skulle fasta en längre tid, så vips är Glupskhetens demon där och kommer med massa bra förslag och ursäkter till varför jag inte skall göra det. Jag behöver bara stoppa ned handen i fickan och röra mynten som ligger där när jag passerar tiggaren utanför Konsum för att Girighetens demon skall visa sitt fula tryne. Blir jag omkörd på ett ogenomtänkt sätt av en annan bilist värmer Vredens demon upp mitt sinne till kokpunkten. Om någon misslyckas på ett område där jag lärt mig bättre, så är strax Högmodets demon där och klappar mig på axeln. Då jag försöker skaffa mig ett regelbundet böneliv så springer Ledans demon mig till mötes.
Ofta räcker det all läsa ett kort stycke i Bibeln, t.ex.Matt 19:16-22, för att höra deras röster. Jesus bekräftar detta när han i liknelsen om såningsmannen i Mark. 4:3-4 liknar Satan vid en fågel som äter upp det som sås:
”Lyssna! En såningsman gick ut för att så. Och när han sådde föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det.”
Så fort Ordet går in i oss eller vi gör ansatser till att dygd skall gå ut ur oss, så mönstrar själens motståndare sin här till strid. För det är dessa två dörrar till vårt hjärta och själ han hatar och vaktar vid.
Ordets ingång och dygdens utgång.