Några behov på vägen

Filipperbrevet 1:12-26 – Inledning

Pastor Tobias börja för två veckor sen en Filipperbrevs-stafett. Han talade om brevet som sådant, hur när och varför det skrevs och talade som om de första verserna i första kapitlet. Och nu står jag här med stafettpinnen i handen och skall försöka löpa tillsammans med er ett stycke till.

När vi tittar på det stycket vi läst och skall läsa idag finns det så mycket att tänka omkring. Det är många stora tankar, många viktiga lärdomar och livserfarenheter som Paulus delar med oss.

Det jag kom att tänka på när jag förberedde denna predikan var fyra olika behov du och jag har om vi skall orka vandra den väg som leder mot Korset. Den väg som Jesus vandrar och uppmanar oss att följa. Att orka leva i Guds vilja för våra liv.

Det är behovet av föredömen, behovet av att se det större goda, behovet av helgelse och behovet av att leva för vår nästas behov.

Vi börjar läsa från vers 12.

12-14 Om behovet av föredömen

”Jag vill att ni skall veta, bröder, att det som har hänt mig snarare har lett till framgång för evangeliet. Så har hela pretoriet och alla andra kommit att förstå att det är för Kristi skull jag sitter fängslad. Min fångenskap har gjort de flesta av bröderna övertygade i Herren, så att de vågar predika Guds ord ännu mer oförskräckt.”

Det som slår mig när jag läser Paulus brev är att han väldigt oblygt pekar på sig själv. Inte så att han påstår att han skulle vara förmer än andra, nej snarare tvärt om. Han sa sig ha varit den störste av syndare. Trots att hans förflutna inte var fläckfritt, så är han inte sen att peka på sitt exempel.

Varför gör han det?

Vi läser i detta stycket att berättelsen om Paulus fångenskap gett mod till hans Kristna bröder och systrar redan medan det hände och detta, att fler predikar Guds ord, ser Paulus som en framgång. Fler människor får höra om Kristus på grund av Paulus inspirerande exempel. Även om han som här sitter i husarrest.

Jag tror att vi, du och jag, är i ett stort behov av föredömen. Kanske inte bara perfekta människor som aldrig gör fel, utan även de som trots sina fel och brister vill peka på Jesus. De klassiska kyrkorna har sina helgon och deras livsberättelser, men de finns många, många fler att inspireras av.

Även om vi kanske ryggar inför ordet ”helgon”, så kanske vi kan närma oss det, om vi ser på ärkebiskop Nathan Söderbloms definition: ”Helgon är de som i liv, i väsen och handling klart och otvetydigt visa att Gud lever.”

Har du mött en sån människa? Kanske läst om en?

Jag har mött flera människor i verkliga livet och i böcker som mycket väl passar in på Söderbloms definition. Kärleken, hoppet och fastheten lyser i deras ögon och de tjänar tills det är dax att möta Herren i himmelen. Gamla kämpar, som troget släpar sig iväg till bönemöten trots att kroppen protesterar. Unga radikaler, som ställer sig upp på studentbalen och bryter av fylle-pratet med visa och skarpa ord om Kristus.

Jag har mött dom och jag tror du också har det.

Låt oss inspireras av varandra. Låt oss se på det som är gott hos varandra och ta varandras goda sidor som föredömen för våra egna liv. Om en broder uthärdar en svår situation på ett Kristuslikt sätt, låt oss ta detta till föredöme för vårt eget liv. Om en syster vågar vittna om Jesus för sina grannar, låt oss inspireras till att göra detsamma.

Paulus säger ”Bröder, ta mig till föredöme och se på dem som lever efter den förebild ni har i oss.” (Fil. 3:17). Så låt oss se på dessa som, likt Paulus, ”i liv, i väsen och handling klart och otvetydigt visa att Gud lever”. Paulus uppmanar oss till detta, så låt oss försöka.

Jag skulle vilja utmana dig att försöka hitta nån bok om t.ex. Fredrik Olaus Nilsson, som grundade Sveriges första baptistförsamling i Vallersvik inte långt härifrån. Han levde ett mycket intressant liv i både framgång och förföljelse, men genom allt pekade han på Kristus.

Eller kanske Teresa av Calkuttas (Moder Teresa) biografi. En mycket liten kvinna på utsidan, men en gigant på insidan, som på ett enda tilltal av Gud gav sitt liv åt de fattiga i Indiens slum.

Vi har inte brist på föredömen som kan vägleda och inspirera oss! Och jag tror att vi behöver dem.

Vi läser vidare.

15-18 Om behovet av att att se det större goda

”En del predikar visserligen Kristus för att de är avundsjuka och söker strid, men en del gör det i god avsikt, av kärlek, eftersom de vet att jag är satt till att försvara evangelium. De andra söker strid och predikar Kristus av orena motiv och tror att de kan göra min fångenskap tyngre. Än sen? Kristus blir ändå på ett eller annat sätt predikad, för syns skull eller uppriktigt, och det är jag glad över.”

Förutom att ha föredömen i tron så behöver vi också kunna se över det lilla och nära. Det som skaver i skon på vägen och fokusera på målet. Inte bli deppiga över de människor som kanske inte vill vårt bästa.

Paulus var här i en svår situation. Hans motståndare predikade om Jesus för att Paulus straff skulle bli hårdare! Men han visar oss här ett föredöme i att se till det större goda som sker och vi behöver också försöka se det större goda i det som sker.

Ibland är det svårt. Ibland kanske vi inte riktigt kan se Guds större goda i det som sker. Vi ser bara oss själva fängslade och inte Guds vilja med vår situation.

Vad är då Guds vilja med ditt liv? När det går lätt och när det är svårt. Har du funderat över det? Det finns många som gör det. Många som ställer den frågan: ”Gud, vad är din vilja med detta?”

Om vi läser från första Thessalonikerbrevet femte kapitel, vers 16-18:

”Var alltid glada, be oavbrutet och tacka Gud under alla livets förhållanden. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus.” (1 Thess. 5:16-18)

Komplicerat? Nej, inte särskilt.

Lätt? Nej, inte särskilt.

Men vi ser att det är just detta Paulus kan få vara ett exempel på här. Att lita på att Gud har allt i sin hand och att tacka honom, hur vår situation än ser ut. Det är inte svårt att veta Guds vilja! Det är bara svårt att leva efter den.

Det är så lätt att ”fastna” i sina egna problem, att sänka blicken och inte se på målet. Alexander Gustafsson – en känd svensk kristen kampsportare som gästade Skavlan på TV i fredags sa i en intervju i en tidning: ”Man ska tacka för det man har i dag, det finns folk som har det så mycket värre som man lätt glömmer bort.”

Att genom att leva i tacksamhet, så får vi även upp ögonen för dem som har det sämre än vi. Det ligger mycket visdom i hans ord.

Vi läser nästa stycke.

18-20 Om behovet av helgelse

”Och jag vill fortsätta att glädja mig, ty jag vet att detta kommer att leda till min frälsning, därför att ni ber för mig och Jesu Kristi Ande hjälper mig. Det är också min längtan och mitt hopp att jag inte på något sätt skall stå där med skam, utan att Kristus nu som alltid skall av mig frimodigt förhärligas i min kropp, vare sig jag lever eller dör. Ty för mig är livet Kristus och döden en vinst.”

Paulus talar här om att gå från skam till förhärligande. Att bli mer lik Kristus i detta livet, för att fullkomnas i det nästa. Vår helgelseprocess, att vi med den Helige Andes hjälp, blir mer lika Hans älskade Son varje dag. Att vi väljer bort det lägre och sträcker oss mot det högre, i kärlek och i gärning mot vår nästa.

Thessalonikerbrevet talar även om detta som Guds vilja med oss. Från 1 Thess. 4:3:

”Detta är Guds vilja: att ni helgas …”

Vad är då helgelse? Det är att lägga bort det skamliga och att sträcka sig mot Gud, så att min vilja och Hans vilja blir ett och vi som Jesus kan säga ”…inte som jag vill utan som du vill.” (Matt 26:39)

När vi helgas, när vi blir mer lika Jesus i våra liv, när vi låter den Helige Anden hjälpa oss att bli såsom Han var, leva det liv som Han levde, så kanske vi tillslut kan utbrista, likt Paulus att ”Kristus är mitt liv och Han är mitt hopp om ett liv efter detta.”

Vi läser sista stycket.

21-26 Om att leva för sin nästas behov

”Men om livet här på jorden innebär att mitt arbete bär frukt, då vet jag inte vad jag skall välja. Jag dras åt båda hållen. Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre. Men för er skull är det nödvändigt att jag får leva kvar. Och då jag är övertygad om det, vet jag att jag skall leva och bli kvar hos er alla och hjälpa er till framsteg och glädje i tron. När jag är hos er igen, kan ni få ännu större anledning att i Kristus Jesus prisa er lyckliga för min skull.”

Även om Paulus inser att det bästa är att vara helt innesluten i Kristi kärlek i livet efter detta, så väljer han här att vilja leva vidare för sina bröders skull. Paulus väljer att ge sitt liv till oss. Han vill leva för att vi skall göra framsteg på vägen mot Jesus.

Jag vill gärna tänka att alla människor har en relation till Jesus och att alla människor är Gud barn. Det är bara det att vissa av Hans barn känner inte sin Far så bra. Så ditt och mitt jobb blir att tala om för människorna att de är älskade. Att det finns en god Far som längtar efter dom. Och hjälpa dom att hitta hem.

Hur kan vi göra detta, du och jag? Jag tror att det finns massor av olika sätt och att din väg inte liknar min väg. Men jag vet att dill mål och mitt mål kan få vara detsamma. Att se människor börja vända tillbaka och börja älska sin Far i Himmelen. Inte bara att vända om, utan även att börja älska.

Så fyra inställningar, fyra hjälpande ord på vår väg mot Korset: Vi behöver föredömen att inspireras av, vi behöver lyfta vår blick och se till målet – det större goda, vi behöver lägga bort det som snärjer oss – synden – och låta oss helgas, vi behöver se bort från oss själva och lära oss leva för vår nästa också och inte bara för oss själva.

Avslutning

Så här som avslutning kan vi kanske våga oss på en klassisk jämförelse. Kanske vi kan försöka oss på att jämföra Eva och Maria. Det finns många likheter hos dom. Bägge var jungfrur, bägge fick besök av en ängel, bägge fick ett erbjudande…

Evas erbjudande gick ut på att stilla ett eget kortsiktigt begär. ”Ät av frukten! Du blir som Gud. Direkt! Fast-food som en genväg till helgelse.” Eva tackade ja till det kortsiktigt goda… och föll.

Kanske vi kan se på Eva och konstatera att hon föll för det kortsiktiga och såg inte Guds större goda plan för hennes liv. Hon valde den kortsiktiga njutningen framför den långsiktiga dygden. Sitt eget ”gudablivande” framför andras.

Gudaföderskan Marias erbjudande gick ut på att under resten av livet fostra Guds son. Kanske såg hon framför sig nio månader, ja kanske resten av livet som misstänkliggjord för att ha varit otrogen. Såg Josef lämna henne och ensam och utstött få uppfostra sin son.

Maria tackade ja… och blev, som Elisabeth profeterar uppfylld av den Helige Ande: ”Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt! Men varför händer detta mig, att min Herres mor kommer till mig?” (Luk 1:42-43)

Kanske vi kan se på Maria och konstatera att hon tackade ja till det långsiktigt goda, även om hon fick lida. Hon valde detta liv för att kunna föda Honom som skulle bli ”konung över Jakobs hus för evigt” (Luk 1:33) och rädda hennes folk. Hon valde det långsiktigt goda, hon valde sin nästas bästa, hon valde att se Kristus förhärligas i hennes kropp.

Kanske skulle vi kunna våga att även ta Maria som föredöme och modell, trots den beröringsskräck som ibland lyser fram när det gäller henne. För det är ju så, att även vi, du och jag, skall låta Kristus ”födas” i oss, i våra gärningar och våra tankar.

Så att vi som Paulus kan bli såna som vill att ”Kristus nu som alltid skall av mig frimodigt förhärligas i min kropp”

Tack!

Förbehåll: Detta är en predikan jag hållit ”live” och denna text var mitt manus. Jag frångår ofta manus när jag predikar, så denna nedskrivna predikan var med all säkerhet inte den jag höll ”live”. (Ords. 16:1)