Inledning
Sammanhang: Denna predikan delade jag på i min församling som en del i en predikoserie om EFKs strategidokument EFK2020.
EFK som är förbundet vilket Elim tillhör lanserade för ett par år sen ett strategidokument som heter EFK2020. Dokumentet pekar ut var vi bör befinna oss om 5 år.
Ordet strategidokument kan ju låta ganska tråååååkigt…. och så kan det ju vara. Men jag tänker mig ett strategidokument som en vägbeskrivning, en skattkarta som jag behöver följa för att nå målet.
Och när jag tänker på skattkartor, så kommer jag givetvis att tänka på en av de stora Actionhjältarna: Indiana Jones. Indiana Jones har vissa attribut, vissa egenskaper, som skiljer honom från andra actionhjältar. T.ex. sin piska och sin hatt. Saker som ger honom en speciell prägel och som bidrar till hans förmåga att hitta skatten och ta sig ut ur de knipor han hamnar i på vägen dit.
Målen som EFK2020 pekar på, skatten som vi jagar efter, är dessa: Nystartade församlingar, människor som tar emot Jesus och blir döpta, tillväxt i våra församlingar, fler barn i våra barngrupper, fler utsända till mission, att vi når människor med utländsk bakgrund, att vi blir villiga att dela med oss och att vi kan påverka samhället vi lever i på ett positivt sätt.
Och precis som filmhjälten Indiana Jones har sitt mod, sin piska och sin hatt för att lösa de utmaningar han ställs inför under ”jakten på den försvunna skatten”, så behöver vi också ha vissa egenskaper som hjälper oss att nå målet. Egenskaper som präglar oss, som kan sägas vara utmärkande för Elim och dess medlemmar.
Det som behöver prägla oss för att nå dess mål är det som denna predikoserie handlat om; Fascination, Frimodigt vittnande, Andens liv, Plats för sårbarhet, Sändande och Förväntan; dessa har vi fått höra om tidigare och idag skall jag avsluta med att tala om Uthållig bön.
Vi (som tillsammans) eller vi (som var och en)
”Vi vill präglas av” börjar beskrivningen av varje egenskap. Och när man tänker kring ordet ”Vi” så kan man ju tänka att det är du och jag, var och en för sig, tillsammans som blir ett ”vi”. Individer i grupp som var och en präglas av och lever ut dessa egenskaper. Man kan också tänka att ”vi”, i Elim, tillsammans har dessa egenskaper. Individuellt eller kollektivt. Eller både och.
Jag tror att bägge dessa tankar är viktiga. Men jag tänkte idag kanske mest fundera kring det individuella. Jag tänkte prata om dig och inte oss. Det får bli en annan gång.
Ordet ”präglas” är ju också intressant för det kan dels betyda att en bild av en kung präglas in på en metallbit och så får den ett värde. Den blir ett mynt som går att använda till att köpa saker. Det kan också peka på de speciella egenskaper som något har, det som kännetecknar det eller den.
Så om vi säger ”Vi vill präglas av uthållig bön”, så kan det dels betyda att vi vill att den uthålliga bönen skall förändra oss och ge oss ett värde, precis som myntet, att när man tittar på våra liv kan se kungens bild präglad över oss. Det kan också betyda att när man tänker på dig, så tänker man på en ”bedjare”. Att bönen är en så tydlig bit av ditt liv att det blir svårt att tänka på dig utan att tänka på uthållig bön.
Behövs uthållighet?
När man tänker på uthållighet och uthållighet i bön så finns det några ställen i Bibeln som uppmanar oss till detta och Jesus använder sig också av ett par liknelser för att trycka på detta; berättelsen om ”Änkan och domaren” (Luk. 18:1-8) och den om grannen som mitt i natten vill låna bröd (Luk. 11:5-13).
Samtidigt finns de där orden som Jesus säger i bergspredikan strax innan han lär oss bönen Fader vår. Ord som kanske får oss att fundera lite på om uthållighet behövs och vad som i så fall menas med ”uthållighet”.
Vi läser från St. Matteus Evangelium, kapitel 6:5-8,
När ni ber skall ni inte vara som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att synas av människor. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. Nej, när du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna. De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull. Var inte som de. Er Fader vet vad ni behöver, innan ni ber honom om det.
Vi skall inte rabbla långa böner. Ordet som används för ”rabbla långa” är grekiskans ”battalogeō” som kan betyda ett stamma, eller att upprepa samma meningslösa babbel om och om igen. (Vissa tror att ordet kommer från kung Battus av Cyrene, som sägs ha varit en stammare; andra från författaren Battus som var känd för att skiva långa och tråkiga poem.) Ordet används bara på detta stället i hela Bibeln, så det är svårt att hitta ställen att jämföra innebörden med.
Så hur skall vi då tänka kring detta, om Gud vet vad vi behöver redan innan vi ber och vi behöver inte rabbla meningslösa ord för att bli hörda, varför uppmanar Bibeln oss då på flera olika ställen att vara uthålliga i bönen? Vad kan detta betyda?
När jag tänker kring detta stället, så tänker jag att nyckelordet är ”hedningarna”, Dvs. de som ännu inte känner Gud och hans kärlek och omsorg. De som inte vet att han alltid har vårt bästa för ögonen och låter situationerna samverka för vårt bästa – vår frälsning. Så de ber lättjefullt, babblar, om förgängliga och olämpliga saker; makt och ära, lotto vinster; överflöd och rikedom och annat som inte är viktigt för vår vandring tillsammans med Gud. Eftersom de inte känner Gud.
Jag tänker att kyrkofadern St. Johannes Chrysostomos hade rätt när han sa: ”Det förefaller mig som om han här befaller oss att inte göra vår böner långa, och då menar jag inte i tid, utan i antalet saker som vi nämner i vår bön. För Gud önskar att vi är uthålliga i bönen, vilket han befaller när han säger ”be ständigt” (Rom 12:12)”
Så när Jesus ger exempel på uthållig bön, visar han på en änka ”som gång på gång kom till honom och sade: Ge mig rätt inför min motpart.” (Luk. 18:3) och på ett annat ställe om en man som får sent besök springer över till sin granne ”mitt i natten och säger: Käre vän, låna mig tre bröd.” (Luk. 11:5). Bägge dessa fick i Jesus berättelser vad de begärde, inte på grund av att de gått hem och skrivit en inlaga på tiotusen klausuler som de ställde sig och reciterade, utan på grund av deras envishet och uthållighet. Han pekar på detta när han säger i texten vi läste: ”De menar att de skall bli bönhörda för sina många ords skull.” (Matt 6:7)
Gud känner oss utan och innan. Han vet allt vad vi behöver. Allt.
Men om Han redan vet allt vad vi behöver, varför måste vi då be överhuvudtaget? Jo, vi skall inte be för att ge honom detaljerade instruktioner, utan för att segra tillsammans med Honom. Gud inbjuder oss att delta i Hans seger, att vara nära Honom och bli förtrolig med Honom; och för att genom uthållig bön bli ödmjuk och påmind om våra egna synder. (ex, Ps. 66:18)
Så jag tror att ”rabbla långa böner” här inte har nåt med uthållighet att göra alls, utan istället pekar på att vi skall vara förvissade om att Gud har omsorg om oss och känner oss utan och innan, så vi behöver inte ge honom detaljerade instruktioner alls. Det vi behöver göra, det är att ge vår relation med honom tid – så att den kan utvecklas till en intim och förtrolig relation.
Uthållighet och Bön
Och det är med denna förvissning jag vill ta avstamp i tre bibelställen som alla ger oss en ganska samstämmig bild av detta med att vara uthållig i bön.
Rom 12:12 – Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen.
Kol 4:2 – Var uthålliga i bönen, vaka och be under tacksägelse.
1 Tess 5:16-18 – Var alltid glada, be oavbrutet och tacka Gud under alla livets förhållanden. Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus.
Vi ser att dessa ord talar om uthållighet, jag till och med konstant, bön. Och detta i kombination med glädje, tålighet och tacksamhet över livet. Så om man tänker bort långa bönelistor som vi reciterar inför Gud och istället tänker livsstil.
Ni vet, livsstil är ett populärt ord. När jag sökte på internet efter ordet ”livsstil” så fick jag 24 miljoner träffar… Det är 2.5 livsstilar per invånare i Sverige :-) Vi förväntas vara lyckliga, smarta, smärta, starka, äta rätt, motionera, vara medvetna, livsnjutare, konsumera ”rätt” produkter, lukta gott, ha koll på vem som vann melodifestivalen, ha ett fint hus och tala inte om hur mycket tid vi skall spendera på att inreda det!
Men vi har ju bara ett liv….
Men om vi söker den livsstil som dessa tre verser visar på, så framträder en ganska klar bild av ett annat sorts liv. Ett liv som kanske kontrasterar till de livsstilar som media försöker sälja oss. De pekar på att livet kan vara upp och ner, men att vi ändå skall tacka Gud. Om jag bara vänder mig till Gud med mina behov, hur kan jag då tacka honom när livet går mig emot?
Men vänder jag mig till Gud som en del av min vardag och delar mitt liv med Honom, så vänder jag mig också till Honom när vårt liv, Hans och mitt, inte ter sig som jag hoppats – och jag kan tacka honom för att ha delar även mina lidanden och att Han gör mig stark och tålig även i detta. Min tillvaro grusas inte i lidandet utan jag kan glädjas i hoppet på att vi, Gud och jag, en dag tar oss igenom det och kommer ut på de gröna ängar som Han talar om (Ps. 23)
För ”Detta är Guds vilja med er i Kristus Jesus”. En ständigt närvarande bönegemenskap med Gud, som med åren mognar och blir mer och mer intim och förtrolig. Så uthållighet i bör, som jag ser, handlar om relationsbyggande. Det är inte så att Gud behöver tjatas på eller att Han behöver göras uppmärksam på att vi har vissa behov ”här nere” som han kanske förbisett. Alla relationer tar tid, så även din och Guds.
Hur kan jag då göra för att detta inte skall bli ännu ett krav att läggas till listan av måsten? Hur kan den ständiga, uthålliga bönen bli en del av mitt liv?
Ständigt
Jag skulle vilja ta hjälp av en stor troshjälte för lite tips om hur man kan gå tillväga. Han heter Lawrence och var en munk som levde på 1600-talet. Knappast den moderne hemma-fixaren Ernst som vet hur du bör stå om ditt hus för att vara inne. Men han var en enkel man med ett mycket enkelt råd till den som leva nära och utveckla sin relation med Gud. Han efterlämnade sig en lite bok som heter ”The Practice of the Presence of God” – på svenska ”Att öva sig i Gudsnärvaro”
Broder Lawrence visade på en framkomlig väg till en livsstil som inkluderar Gud i allt. Att öva sig att se verkligheten, nämligen att Gud är närvarande. Alltid. I varje situation, i varje handling, i varje ord, i varje tanke.
Det sas om honom att:
”Det bästa sättet han hade funnit att närma sig Gud var att göra våra vardagssysslor utan en tanke på att vara människor till behag, utan att (så långt vi förmår) enbart göra dem utav kärlek till Gud.”
Det finns en Psalm av Christer Hultgren som jag tycker mycket om: ”Jag vill ge Dig o Herre min lovsång” (Ps 336, sgt 332) som du kanske kan. Den uttrycker detta så bra i sin refräng
Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig
Där var ton skall en hyllning till dig bära
och i dagar av glädje och dagar av sorg
Vill jag leva var dag till din ära.
Om vi funderar en stund på dessa oerhörda ord vi sjunger.
Vårt liv – en lovsång
Varje handling – en ton av hyllning
Varje stund, glädje eller sorg – till Guds ära
Går det?
Jag tror Broder Lawrence visar på en framkomlig väg när han säger;
”Det räcker att lyfta upp sitt hjärta lite; en tanke på Gud, en tyst bön i ditt hjärta, som även om de sker på marsch med svärdet i handen, korta som de blir, ändå behagar Gud mycket, och som gör att en Kristi soldat även vid de mest utsatta tillfällen blir styrkt i sitt mod. När han tänker på Gud så mycket som möjligt så kommer han gradvis att anpassa sig till denna lilla helighets träning. Ingen kommer att märka det och ingenting är lättare än att ofta under dagen upprepa denna lilla hjärtats tillbedja.”
Vi kan idag börja ett liv där vi försöker göra allt vi gör för att hylla Gud och inte människor, där vi i varje stund ber till Gud, ett litet ständigt pågående samtal. Att ständigt be och vara uthållig i det att man försöker se tillvaron som den är, nämligen i Gud som alltid är närvarande. Som St. Paulus säger i till Athernarna i Apostlagärningarna 17:28: ”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till…”
Det är det naturliga livet – allt annat blir onaturligt i ljuset av Paulus ord.
Livet som präglas av uthållig bön kan då bli som när Elisas lärjunge förskräckt kom in till profeten och undrade vad de skulle ta sig till när de var omringade av fiender. Elisa bad att hans ögon skulle öppnas, och han såg Herrens här, hästar och vagnar av eld som var fler än den fiende som omringat dom. Vi får segra tillsammans med Herren. (2 Kung. 6:15-17)
Avsluting
En tyst bön i hjärtat som upprepas ofta. Olika traditioner har olika sätt att nalka sig detta. Jag har själv blivit vän med Jesusbönen som den kallas och som är vanlig i östkyrkan. En kort liten bön som man kan bära med sig i alla situationer och som baseras på publikanens bön i templet i Jesus berättelse om farisén och publikanen i templet. (Luk. 18:9-14). Den går ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, en syndare.” Så funderar du på vad du skall säga till Gud om dagarna, så kanske denna bön kan vara en isbrytare och öppningsfras.
Det viktigaste är att vi får präglas av bönen där vi försöker att i varje stund leva för och samtala med Gud. Pröva Broder Lawrence råd, gör bönen till din livsstil, till det som utmärker dig. Gör den till det som präglar in Kungens bild på ditt liv.
Förbehåll: Detta är en undervisning jag hållit ”live” och denna text var mitt manus. Jag frångår ofta manus när jag undervisar, så denna nedskrivna undervisning var med all säkerhet inte den jag höll ”live”. (Ords. 16:1)