Inledning.

Välkommen till en Gudstjänst som skall handla om kärlek. En Gudstjänst för stora och små. Kärlekens väg är ju temat och läsningen för denna dag i kykoåret.

Men vad är då kärlek?

Utgångspunkten för denna Gudstjänst har varit den brittiske författaren C.S. Lewis bok ”De fyra kärlekarna” som kom ut för nästan 60 år sedan. I den boken funderar Lewis på just detta – Vad är kärlek?

Han landar i att kärlek har med band och bindningar att göra – något osynligt men väldigt påtagligt som knyter den ena till den andra. Med denna grundidé utforskar han fyra band, fyra kärlekar, fyra grekiska ord för kärlek. Vi skall försöka illustrera dessa för er idag.

Dessa ord är när vi skall översätta dem till torftig Svenska: tillgivenhet, vänskap, att vara kär och Guds ovillkorliga kärlek. Vi kommer att försöka lyfta fram dessa kärlekar på olika sätt och jag kommer försöka mig på en summering på slutet

Den första kärleken, bandet av tillgivenhet kommer vi att illustrera med ett litet drama. Och eftersom drama är så fantastiskt roligt så tänkte jag att ALLA skall få vara med och dramatisera en liten händelse från Bibeln. Kul va!

Så jag tänkte att ni skulle få ha två olika roller. Blir kanon detta!

Så när ni i dramat hör ordet SOLDATER så stampar ni två gånger i marken – stamp-stamp. Så ni spelar soldaterna. Kommer ni ihåg det? Vi över en gång – SOLDATER! …. Bra!!! en gång till SOLDATER! … Fantastiskt!

Sen skall ni har en roll till. När ni hör ordet FLODEN härmar ni vågor och låter som vinden som blåser i vassen… Så här (visa rörelsen). Vi övar den också! Det var en gång en lite flicka som gick på en bro över FLODEN… (tummen upp). När hon kom till andra sidan kom hon på att hon glömt sin spade och fick gå tillbaka över FLODEN …. igen. Super! Ni fattar!

Nu skall Smile-kören sjunga en sång för oss – så vi kör igång.

Gudstjänst

Här hade vi fyra olika teman för att peka på de fyra kärlekarna. Teater, konst & musik, lek och tävling.

Avslutning

Jag tänkte att jag skulle läsa dagens text för er:

Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek,
vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap,
och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek,
så vore jag ingenting.

Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas,
men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna. Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte,den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp,den tillräknar inte det onda.

Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting,den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå.

Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del. När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn,och förstod jag som ett barn. Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga. Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.

Vi har visat på fyra band – fyra kärlekar som knyter människor samman och knyter samman människor och Gud.

Storge – tillgivenhetens band. Den kärlek som en mor har till sitt barn. En kärlek som föddes in en förälders liv och den kärlek man föddes in i. En älskad farmor elller farbror. Den kärleksrelation som man inte väljer och som kanske inte heller alltid är besvarad på det sätt man önskar. Likväl är det en kärlek. Charlotte Höglund, om nån kommer ihåg henne hade en sång om denna kärlek till sin mamma och att växa upp, hon beskrev det som att hon var ”Fri men ändå bunden till dig – bunden med kärlekens band”.

Vi vet inte vad Jokeved, Moses mamma, tänkte när hon la honom i Nilens vass. Kanske var hon desperat, kanske hade hon och Milrjam planerat alltsammans. Men hon var i vilket fast besluten på att rädda den lilla son som hon älskade.

Philia – vänskapens band som David och Jonatan delade – den besvarade kärleken som drar två människor tillsammans. En ömtålig kärlek som också kan vara svår och som i våra dagar ibland har devalverats till 1573 ”vänner” på Facebook, men när den blir en verklighet i en människas liv får en stor och djup betydelse.

Eros – kärlekens band på det sätt som vi i Sverige använder ordet kärlek. När man älskar någon – ibland bortom vett och sans – och vill dela ALLT med den personen, för all tid. Kärleken som får en att lova ”i nöd och lust”. Kärleken som får en att gå upp klockan fem och gå ut med hennes hund… Kärlek som får en att stå ut med hans intresse för romerska rustningar.

Och till sist Agape – Guds ovillkorliga kärlek som vi här försökte illustrera med en stor balja vatten som inte tar slut fast man är flera som försöker tömma den. Den kärlek som är störst. Större än tro och hopp.

Jag tänker ibland på de som jag tycker bäst illustrerar denna kärlek. Några som älskar när allt man trodde rasat samman, när att man hoppats på har dött bort. Några som visar att kärleken är större än allt annat. Några som har ansetts så viktiga att de i de klassiska kyrkorna firas en söndag varje år.

Jag tänker på de myrra bärande kvinnorna. Jag tänker på de tre Mariorna – Maria från Magdala, Maria Kleopas fru, Maria Salome lärljungen – som Skriften vittnar om. Tre som älskade bortom tro och hopp. Deras tro och hopp låg begravd i en klippgrav sen tre dagar – ända gick de dit. Ändå älskade de denne Jesus så.

De flesta som går till Jesus vill ha nåt av honom. Helande, bekräftelse, konungaskap, underhållning, evigt liv… Men till dessa tre kvinnor kunde han, åtminstone ur deras förståelse vid det tillfället, inte ge något. Han var död. De visste att han inte hade något att ge dem – ändå ville de gå. I kärlek. Ända tillredde de sina oljor. I kärlek. Ändå gick de till honom. I kärlek. Ändå funderade de på hur de skulle få väck stenen. I kärlek.

När vi åt av den förbjudna frukten, så brast vårt kärleksband till Gud. Men inte hans till oss. Vi dog. Vi slutade älska honom. Men han slutade inte att älska.

Jesus kom till oss. Trots att vi var döda. I Kärlek. Vi låg i den grav vi tillrett åt oss själva och han kom för att smörja oss med sin olja. I kärlek. Han kom till oss – inte för att få utan för att ge. I kärlek. Han tog våra stenhjärtan och gav oss nya. I kärlek. För att vi skulle kunna älska igen. Älska – bortom tro och hopp. Som de myrra-bärande kvinnorna

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.

Förbehåll: Detta är en undervisning jag hållit ”live” och denna text var mitt manus. Jag frångår ofta manus när jag undervisar, så denna nedskrivna undervisning var med all säkerhet inte den jag höll ”live”. (Ords. 16:1)