Bakgrund – Detta är en liten text som jag blev ombedd att skriva för en kolumn i lokaltidningen.
När jag var liten var jag inte så bra på fotboll. Då vi på rasten i skolan skulle välja lag för matchen brukade de två, ofta självutnämnda, lagkaptenerna gå fram och tillbaka framför ledet av uppställda spelare och välja än den ena, än den andra för att bringa seger åt just sitt lag. Vi som inte var så bra på fotboll valdes alltid sist efter att lagkaptenerna passerat förbi oss ganska många gånger för att utvälja nån annan. Så mitt förhållande till begreppet ”passera förbi” hade ingen lyckad start. Det var egentligen först när jag som vuxen blev kristen som jag kom att omvärdera vårt förhållande.
Ordet för att ”passera förbi” är på hebreiska ”pesach” och det är av det ordet som vi fått vårt ord ”Påsk”, den högtid som vi nu går in i. Påskens handlar om liv och död. Den har sin förebild i det hebreiska folkets upplevelse av att de bakom stängda dörrar fick erfara att döden passerade förbi deras hus och de kunde få leva. Men den påsk vi firar utspelade sig öppet inför våra ögon då Jesus för snart 2000 år sedan korsfästes på en kulle utanför Jerusalem.
Vi får se hur döden sätter sina hungriga tänder i ett oskyldigt offer, i Guds son som hänger där på på ett kors. Men strax blir döden varse om att han har gapat efter mycket och att hans käftar förmår inte hålla kvar Jesus och livet segrar. Jesus uppstår igen som en segrare. St. Paulus brister ut i ett av sina brev ”Döden är uppslukad och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” Jag kan nu leva i vissheten om att döden kommer att passera förbi med svansen mellan benen och livet kommer att få ha sista ordet den dag jag får stå inför Guds starke kämpe som vann denna seger över döden för min skull.
Helige Gud, Helige Starke, Helige Odödlige, förbarma dig över oss.