Inledning

Dagens text handlar om löftet om Hjälparen. Den tredje personen i Gudomen som utgår från Fadern och som vittnar om Jesus. Vi läser:

När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, eftersom ni har varit med mig ända från början. Detta har jag talat till er för att ni inte skall komma på fall. Ni kommer att bli utstötta ur synagogorna, ja, den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud. Och det skall de göra, därför att de varken känner Fadern eller mig. Men jag har sagt er detta, för att ni, när deras tid kommer, skall komma ihåg att jag sade det till er. Jag sade det inte till er från början, eftersom jag var hos er. (Joh 15-26-16:4)

När man predikar om detta fantastiska löfte om en Hjälpare brukar man kanske fokusera på Andens gåvor eller på att Jesus inte lämnar oss ensamma eller att Anden kan vara hos oss alla på ett sätt som Jesus i sin fysiska verklighet inte kunde. Fina poänger som verkligen förtjänas att lyftas fram. Men jag tänkte försöka mig på med att ”problematisera” utgjutande något.

Det finns nämligen en spänning mellan Andens ”andlighet” och Jesus ”fysiskhet”, mellan Andens individuella gåvogivande och Jesus kollektiva utgivande av sig själv. Kanske inte reell, men den visar sig då och då i kyrkan på olika sätt. Det är sant att Anden utgivits kollektivt också och att Jesus utger sig till var och en, men ofta märks en betoning på Andens individualitet och Jesus kollektiva utgivande, så jag skulle vilja dryfta den frågan lite idag.

Utgjutandet

Bibeln talar om två utgjutande av Anden, det ena sker innan Kristi himmelsfärd, det andra efter. Först i Johannes 20:19-22:

På kvällen samma dag, den första veckodagen, var lärjungarna samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid vare med er.” När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade än en gång till dem: ”Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: ”Tag emot den helige Ande! (Joh 20:19-22)

Denna text andas kollektivitet, ”lärjungarna”, ”samlade”, ”mitt i bland dem”. Den Helige Ande kommer genom Jesus fysiska närvaro. Han andas på dem när han är mitt i bland dem. Kyrkan har alltid identifierat denna händelse med att alla som är en del av Kyrkan, Kristi kropp, genom dopet också har del i den Helige Ande. Det kollektiva utgjutandet som har med vår tillhörighet i Jesus fysiska närvaro på jorden, hans Kyrka, att göra
Sen har vi det individuella utgjutandet som kom efter att Jesus återvänt till sin Far i himmelen. Och vi kan blicka några dagar framåt mot Pingsten och läsa:

När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala. (Apg 2:1-4)

I denna text fördelar sig Anden och de börjar tala olika språk, helt individuellt. Samma lärjungar som redan kollektivt fått Anden får honom/henne/den nu igen fast individuellt. De börjar tala olika språk. Främmande språk.

Och i detta lever du och jag idag. Anden kan ges oss genom en kollektiv delaktighet i Kyrkan genom dopet och individuellt genom Andens utgjutande likt den första Pingsten. Samma Ande, Guds Ande, fast i två olika uttryck. Och mellan dessa två uttryck har det genom hela historien funnits en spänning som vi kanske borde lärt oss hantera, men vi kan se att vi gång på gång slits mellan dessa uttryck av samma Ande.

Gudstjänsten

Vår Gudstjänst är ju i sig är ju en märklig blandning av kollektiva och individuella inslag. Vi frikyrkliga kanske har fler individuella inslag, de klassiska kyrkorna kanske har sitt fokus mer på det kollektiva. Gudstjänsten är ju en hybrid av det Judiska tempeloffret och den mer instruktiva synagogan. Vi är en blandning av Sadducéer – de som vurmade om prästerskapet, templet och offret och Fariséer som tryckte på vikten av synagogan, undervisning och lärare (rabbiner).

Templet och offret formaliserades av Mose lag. Synagogan växte fram i den Babylonska fångenskapen (586–537 fKr) då templet inte fanns tillgängligt men någon form av tillbedjan och samling ändå behövdes. Dessa två Gudstjänstformer fanns i den Judiska historien bredvid varandra ända till templet slutligen förstördes år 70 av den Romerska armén.

Vi, till skillnad från Judarna, har ju kvar offret. Och även om den gemensamma samlingen med gemensamma böner, lovsång och tillbedjan pekar på vår kollektiva natur så är det i Nattvardsgudstjänsten, det Nytestamentliga offret, Kristi kropp utgiven för att värden skall få liv, som vi ser det tydligast. Här upphör individualiteten.

Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd. (1 Kor. 10:16-17)

Vi är en kropp. En Kyrka. Nattvarden, våra gemensamma böner, vår gemensamma lovsång vittnar om det. Samtidigt bejakar vi även det individuella. Paulus talar om detta:

Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. (1 Kor 14:26)

Det är en svår balansgång. Att bejaka den kollektiva Andligheten och samtidigt vara öppen för individuella uttryck av Anden. Ibland har det gått bra. Ibland inte så bra. Jag skulle vilja lyfta fram några exempel ur kyrkohistorien för att tydliggöra dessa spänningar.

900-talet

Symeon var på 900-talet abbot i St. Mamasklostret utan för Konstantinopel, nuvarande Istanbul. Ärkebiskop Stefan var Metropolit av Nicomedia och rådgivare till patriarken i Konstantinopel. Symeon hade redan vid 20 års ålder fått smaka det individuella utgjutandet av Anden och var en stor Gudsälskare. Men hans överlåtenhet, kompromisslöshet och stora betoning på den individuella erfarenheten gick inte hem i de större kyrkliga kretsarna.

När ärkebiskop Stefan en gång spetsfundigt frågade Symeon hur man skiljer Sonen ifrån Fadern, genom en begreppsdistinktion eller en verklig distinktion svarar Symeon med ett brev. Ett brev fullt av underbar Andlig poesi om Guds storhet och människans litenhet och att det inte är för människan att veta sånt. Symeon avslutar med att uppmana Stefan att söka den andliga verkligheten istället för intellektuella resonemang. Stefan blir rasande och lyckas få Symeon förvisad och fördömd och ordningen återställd.

Så småningom bli Symeon förlåten av Kyrkan, ja till och med ärad. Han när en av tre som i den klassiska kyrkan har titel ”teologen”. Symeon var ingen motståndare till det kollektiva. Han älskade liturgin, Gudstjänsten, folkets gemensamma tillbedjande, men betonade det individuella mitt i detta. Stefan såg honom som en uppkomling som störde den ordning som rådde i Kyrkan i stort.

Här kanske vi kan lära oss att försöka att inte bara se på de vilda, profetiska och karismatiska bröder och systrar vi har, vars närvaro rycker och sliter i vår egen lojhet, har. Att mer försöka avgöra om de älskar enheten och inte bara se på deras individuella uttryck. Älskar någon den kollektiva gemenskapen i Kyrkan spelar det ingen roll om han eller hon stretar iväg åt nåt håll lite ”solo” så där emellanåt.

Men ärkebiskop Stefan kunde inte se det. Han såg Symeons individualitet som ett hot oavsett. Och här har vi en källa till konflikt mellan det gemensamma och det som var och en har. En källa som springer till liv gång på gång genom historien.

1840-talet

Vi flyttar oss raskt framåt 900 år, från svarta havets Bosporen till den svenska myllan anno 1840. I denna svenska mylla, bokstavligt talat, griper Anden tag i barn och ungdomar, fattiga pigor och drängar och gamla änkor. De börjar ropa och predika omvändelse från den världslighet, det högmod och det fylleri som omgav dem i Sverige på den tiden. Barn så unga som 4 år höll predikningar så vassa att stora vuxna karlar började gråta och faktiskt ändra sina liv. Superiet minskade och familjer blev hela igen.

Ett Guds under. Alla borde uppskatta det, eller hur? Men att samlas kring bibeln och be på detta sätt var förbjudet enligt svensk lag. Den enda tillåtna gudstjänsten var den kollektiva som kyrkan anordnade om man bortser från rena familjära andaktsstunder.

Men roparrna förföljdes av både doktorer, polisen och prästerskapet med olika intensitet lite beroende på var i landet de poppade upp. Doktorerna menade att de var sjuka, predikosjuka kallade de det. De tvingades ta starka, ofta alkoholbaserade mediciner för att dämpa lusten att predika. Människor som lyssnade till dem greps och bötfälldes med hjälp av smittskyddslagarna. Polisen grep och fängslade roparna, antingen för att de vandrat utanför sitt län utan att ha pass, det måste man ha för resor på den tiden, eller för brott mot konventikelplakatet, lagen som förbjöd religiösa möten utan präst.

Men de förföljdes även av kyrkan som inte ville erkänna att Anden rörde sig bland vanligt folk. Deras kollektiva syn på kyrkan hindrade dem att se den individuella utgjutelsen. De satt fast i en form, ett sätt att tänka kyrka som mer eller mindre uteslöt att Anden verkade på detta sätt.
Kanske vi kan lära oss att ”Anden blåser vart den vill”, även utanför och bortanför just vår form av ”andlighet” och gudstjänstliv. Att försöka höra vad Anden säger till församlingen och pröva det som sägs även om det kommer från de små och obetydliga.

För den som är intresserad av denna för-väckelse rörelse, så håller vi på att spela in en film om den. Barfota Rop kommer den att heta. Finns på Facebook och på Internet (www.barfotarop.se)

1990-talet

Men är det bara så att de är de kollektivistiskt sinnade som förtrycker de mer individualistiska uttrycken? Nej, så är det inte heller. Om vi spolar fram vår resa genom kyrkohistorien 150år från roparna så kanske vi landar i det lilla Uppländska orten Knutby. Där fanns en liten pingstförsamling som var som pingstförsamlingar var mest. Ett 40-tal medlemmar som bedrev gudstjänstliv och kämpade på – som pingstvänner gör mest. Kan man få ett ”Halleluja” på det?

Då flyttade det in en mycket karismatisk kvinna i församlingen som sedan reste land och rike kring och predikade och ivrigt uppmanade folk att flytta till Knutby. Kring sig samlade hon så småningom en ganska stor skara människor. Det blev mycket tal om visioner och demoner och ett stort fokus kom att hamna på det nu ganska lilla ledarskapet.

Många av de som vart med i församlingen sen barnsben kände sig inte hemma längre. Ingen lyssnade på dem längre. Det som vart var inget värt. Det kollektiva kastades ut och med det följde många av de gamla medlemmarna som lämnade församlingen i slutet av 90-talet. Så hände det där som hände i Januari 2004 och allt ställdes på ända.

Det som är viktigt för vår betraktelse är att se på ett nytt ledarskap som helt ställer sig över och bortom den kollektiva, den gemensamma, uppenbarelsen av Anden. Tidigare medlemmar vittnar om att ingen längre lyssnade på dem. Bort med det gamla och in med det nya. Bort med de som vill hålla fast vid det gamla och mossiga och in med det ny häftiga och spännande. Bort med äldste och in med Ledaren med stort L var uppenbarelser är mycket viktigare än det som församlingen kämpat med i alla år.

Lärdomar?

Jag tror jag avslutar vår resa där. Jag skulle kunnat ta otaliga fler exempel på det här, t.ex konflikten för 10 år sen i Kazimierz Dolny i Polen. Det finns tyvärr väldigt många exempel i kyrkohistorien där fokus läggs för mycket på den ena eller andra Andeutgjutelsen. Men för att inte bli för långrandig tänkte jag börja sammanfatta lite.

Vi är både Präster och Pingstvänner!

Som kristna skall vi ha kärlek både till de gemensamma och de individuella Andliga uttrycken i våra församlingar. Jag tänker att detta är den viktigaste punkten för att hålla sig på den smala stigen. Känner jag att anden drar åt nåt håll och jag i och med det börjar ringakta vår gemensamma andlighet så kanske jag bör ta en funderare till. Kanske Anden verkligen drar åt nåt håll, men det är min egen köttslighet som gör att jag ringaktar det Andra. På samma sätt som jag ser några ”virr-pellar” vars andlighet på något sätt bryter av mot vår gemensamma andliga tradition. Fundera mer på om de älskar vårt gemensamma än på deras individuella uttryck.

Ha inte anseende till personen

De som ingen annan räknar med bygger Gud sin församling på. Om någon obetydlig, som aldrig tidigare visat sig i framkant när det gäller andliga frågor, börjar tala om omvändelse eller något annat, så skall vi inte tänka att ”det är ju den-och-den” utan försöka pröva det som sagts oavsett. Vissa präster under roparnas tid gjorde det och till och med berömde dem från predikstolen, men de flesta inte. Vi skall inte vara som det Judiska folkets ledare när de utmanar Jesus:

När halva högtiden redan var förbi, gick Jesus upp till tempelplatsen och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: ”Hur kan han känna Skrifterna, han som inte har studerat?” (Joh 7:14-15)

Vi skall inte förvånas över att sånt händer. Att Gud sänder individer vars personliga Andliga uppenbarelse utmanar och uppmuntrar oss till eftertanke. Vill du och jag följa Gud så kommer vi att förstå att Gud uppenbarar sig både i det kollektiva och det individuella, för hans Ande är utgjuten på bägge dessa sätt.

Jesus svarade: ”Min lära är inte min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja, skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv. (Joh 7:16-17)

Ledaren med stort L finns inte!

Att vara församling är gemenskap. Det är kollektivt. Det än inte ett lok med en massa vagnar på släp eller en tupp som ilsket vaktar sin hönsgård. Det måste finnas ledare – herdar som fattar viktiga beslut. Kanske ibland till och med impopulära beslut. Men jag tror att det finns ett beskydd i att ha ett kollektivt ledarskap, församlingsledning, äldste, styrelse, kyrkoråd – kalla det vad du vill men det måste vara kollektivt. Det kan till och med vara som i vissa klassiska kyrkor – att ingen ledare utses utan att alla ledare i kringgränsande församlingar OCH den lokala församlingen välsignar tillsättningen.

Avslutning

Den helige Ande verkar i och genom dig och mig. Han verkar också genom oss tillsammans. Han finns utgjuten över ditt individuella liv, men också över vårt gemensamma liv i Kyrkan. Då det blir problem mellan det individuella och det kollektiva är det aldrig den ende Anden som är i konflikt med sig själv, utan vi människor som väljer att lyssna till vårt kött mer än till Anden.

Vi lämnar nu Påsken, den kollektiva utgjutandets tid, bakom oss och går in i Pingsten. Den tid då Anden vill tala specifikt i och genom dig. På olika språk, för olika människor. Vi kanske inte alltid förstår det Andliga språk som vår broder talar eller för vem han talar till. Men det gör ingenting. För samme Ande är utgjuten över oss och över vår gemenskap. Låt oss vårda och värna om både det kollektiva och individuella uttrycket av denne samme Ande.

Förbehåll: Detta är en undervisning jag hållit ”live” och denna text var mitt manus. Jag frångår ofta manus när jag undervisar, så denna nedskrivna undervisning var med all säkerhet inte den jag höll ”live”. (Ords. 16:1)