Inledning

Idag är det tredje Söndagen i Advent och temat för den här Söndagen, om man vill följa Kyrkoårets texter, är ”Bana väg för Herren”. Evangelietexten för dagen handlar om Johannes döparen.

Och från Johannes Döparens dagar ända till nu är himmelriket utsatt för våld, och våldsmän förtrycker det. Ty alla profeterna och lagen har profeterat fram till Johannes, och om ni vill ta emot det – han är den Elia som skulle komma. Lyssna, du som har öron!
Vad skall jag likna detta släkte vid? De liknar barn, som sitter på torgen och ropar till andra barn: Vi har spelat flöjt för er, men ni dansade inte. Vi har sjungit sorgesånger, men ni grät inte. Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och man säger: Han är besatt. Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: Se, vilken frossare och drinkare, en vän till publikaner och syndare! Men Visheten har fått rätt av sina barn.  (Matt. 11:12-19)

Jag tänkte inte uppehålla mig vid den här texten utan jag skulle vilja dela några tankar om det som Johannes sa när Prästerna och Leviterna undrade vem han var, det som är temat för Söndagen:

Då sade de till honom: ”Vem är du då? Vi måste ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?” Han svarade med profeten Jesajas ord: ”Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!”  (Joh. 1:22-23)

Att bana väg för Herren, att göra vägen rak för Honom. Vad handlar det om? Vad betyder det när vi sjunger ”Bered en väg för Herran! Berg, sjunken! djup, stån opp!”? Varför behöver vi aktivt göra något alls? Kan han inte bara komma över stock och sten? Skall vi ringa kommunen och be dem spränga Nycklaberget och fylla ut Skrålabäcksravinen, eller vad handlar det om?

Det finns ju säkert många svar på den frågan, men jag vill idag tala om endast ett. Så denna predikan kommer att handla om bergen och djupen, det som står i vägen, och hur några avslutande tankar om själva väg-banandet.

I begynnelsen…

Jag tänkte ta avstamp i skapelseberättelsen. Man skall göra saker grundligt eller hur? ;-)

Vi läser från Första Mosebokens andra kapitel.

Herren Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format. Och Herren Gud lät alla slags träd som var ljuvliga att se på och goda att äta av växa upp ur marken. Livets träd liksom trädet med kunskap om gott och ont satte han mitt i lustgården.  (1 Mos. 2:8-9)

Människan lever alltså i begynnelsen i detta mångfald av ljuvlighet där vi kunde kalasa på massor av olika läckerheter som dinglade i grenarna var än vi såg. Vi fick ta precis vad vi ville. Nästan. Det fanns ett träd med giftig frukt. Frukt, som om vi åt den, skulle döda oss. Det här trädet, trädet med kunskap om gott och ont, fick vi inte ta nåt av.

Vilken tur att Gud varnade oss…!!!!! Tänk vad tokigt det hade kunnat bli…!!!!! ;-)

Jag har hört en del predikningar om trädet med kunskap om detta ”gott och ont”, och de flesta av dom har kanske vänt och och vridit på begreppet gott och ont i ett moraliskt och etiskt perspektiv.

De har tittat på det onda och det goda, på befallningen om att inta äta som vi bröt och dess konsekvenser. Det finns ju mycket man kan säga utifrån den utgångspunkten om det goda och onda, men jag tror inte att det egentligen inte är det den texten vill förmedla.

Jag tänker att ”gott och ont” i texten helt enkelt är en omskrivning, en perifras, av ”allting”. Trädet gav oss kunskap om ”allt”.

”Gott och Ont” används på detta sätt, som en omskrivning av ”allt”, på flera andra ställen i Bibeln och även i annan klassisk litteratur. Några exempel:

Herrens ögon är överallt, de vakar över både onda och goda. (Ords. 15:3)

Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. (Matt. 5:45)

Eller för ”ingenting”:

Då sade Laban och Betuel: ”Detta är från Herren. Vi kan inte säga någonting till dig, vare sig ont eller gott. (1 Mos. 24:50)

Och det skall ske på den tiden att jag skall leta igenom Jerusalem med lyktor och straffa de män som nu lever där i lugn och ro och säger i sina hjärtan: ”Inte gör Herren något gott och inte gör han något ont.” (Sef. 1:12)

Det är inte så att Herrens ögon bara vakar över de god och onda… Jag tror han också har god koll även på mig som är lite mitt emellan också…

Om du har läst lite klassisk litteratur är du säkert bekant med den grekiska skalden Homeros och hans epos Odysséen som handlar om Odysseus och hans 10-åriga irrfärder och äventyr. I denna bok finns på ett ställe en utsaga av Odysseus son, Telemachos, där han säger, ”Jag förstår numer allt; både gott och ont.” (Od. 20:309-310)

Det är till och med så att det forn-Egyptiska ordet för ”allt” är en sammansättning: ”ont-gott”.

Så poängen jag vill göra här inledningsvis är att att vi är förgiftade, helt besatta om du så vill, av ”allt”. Enkelheten har gått förlorad och vi strävar hela tiden efter mer och mer. Vi är inte nöjda med mindre än allt. Typ…

En av de bästa beskrivningen av vårt ömkliga tillstånd någonsin gjorts. Att den sen sjungs av en av de bästa sångarna som någonsin gästat vår jord är bara grädde på moset. I want it all, and I want it now! – Jag vill ha allt, och jag vill ha det NU! – Queen med Freddie Mercury i spetsen från 1989.

Så vårt ”problem” har inte med gott och ont som moraliska koncept att göra utan om vår ohämmade lust till allt. Människan är skapad med fri vilja och hade redan från starten möjligheter att göra gott och ont. Det ingår liksom i paketet med en fri vilja. Annars är den inte fri. Annars kan den inte välja att äta av trädet fast vi inte fick. Men vi valde. Trots att Gud varnat oss. Trots att Gud inte ville. Vi valde allt.

Men det var inte ”allt” Gud ville med oss. Gud vill ge oss ett enda. Ett enda som är intimt förknippad med Gud själv och hans outgrundliga väsen. För om Gud heter det:

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. (Joh 1:1-4)

Det växte ett träd till i Lustgården. Frukten från det trädet ger oss inte ”allt”. Det ger oss bara en enda sak. – Liv.

En eller många

Ett av träden ger oss Allt, det andra ger oss Ett enda. När Gud såg att vi blivit förgiftade av ”Allt-trädet” stängde han oss ute från Lustgården för att vi inte skulle kunna komma åt det andra trädet och hamna i en situation där vi, du och jag, i all evighet skulle ”leva”, men ändå vara ”döda”, dvs. separerade från Gud i vår strävan efter allt annat.

Och från den stunden fram till Uppenbarelsebokens sista kapitel handlar hela Skriften om hur vi kan bli fria från vårt omåttliga begär efter ALLT och kunna få del av Livets träd igen, trädet som bara ger ETT. Vi kan läsa om hur vi misslyckas gång på gång, men hur Gud uppmuntrar oss och straffar oss när vi går vilse för att vi skall komma på banan igen.

Vi kan också läsa Guds löften till dem som vill och försöker:

Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden. Saliga är de som tvättar sina kläder. De skall få rätt till livets träd och få komma in i staden genom dess portar. (Upp. 22:13-14)

Tvättar kläder har i detta stycke inte med kroppslig hygien att göra, utan själslig. Det finns en möjlighet till att åter äta av livets träd. Om vi banar väg för Herren.

Just ett skönt exempel

Vi kan läsa hur Jesus möter två systrar i deras hem. Ofta kanske vi läser den berättelsen och försöker tolka den i termer av bra och dåligt. Det är inte fel. Men jag skulle vilja stanna upp inför denna text i vårt ”allt” och ”ett” kontext.

Medan de var på väg gick Jesus in i en by, där en kvinna som hette Marta tog emot honom i sitt hem. Hon hade en syster, Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Marta däremot var helt upptagen med allt som skulle ställas i ordning, och hon gick fram och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig ensam att sköta allting? Säg nu till henne att hon hjälper mig.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket. Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne.” (Luk. 10:38-42)

Marta skötte ”allting”. Inget fick glömmas bort ”allt” skulle vara på plats när Jesus skulle komma.

Skinkan skulle vara rimmad, julklapparna inslagna, bordet dukat, gardinerna nystrukna, julgodiset ordnat och sju sorters kakor bakade, toaletten lika nyputsad som bordssilvret, ljuslyktorna tända och, och, och…. För Jesus skulle ju komma. Snart!

Detta är det första dokumenterade fallet av julstress….

Och det är detta som är problemet med ”kunskapen om gott och ont”. Vi bygger och höga berg och gräver oss djupa dalar av en massa saker som som ”behöver” ske. Ett vansinne som inte vet någon gräns.

Ett projekt som aldrig kan bli färdigt där vi likt Sisyfos i den grekiska gudasagan försöker att rulla en tung sten uppför ett högt berg, men när vi just kommer till toppen rullar den ned igen till bergets fot. Sisyfos hade en sten som han dömts att rulla upp i en evighet, vi har dömt oss själva till att rulla upp en aldrig sinande mängd stenar – alla stenar.

Maria valde en annan väg än sin syster. Kanske hon inte alls var den ”lata” eller ”andliga” karikatyr som hon ibland målas upp som. Ser man på den grekiska ordalydelsen och hur andra översättningar görs, så sitter hon ”också” vid Jesu fötter tillsammans med Apostlarna, som ju redan hade lämnat ”allt” (Mark 10:28) bakom sig för att vandra tillsammans med Livet.

Kanske var hon en som hade stannat upp, klivit ur ekorrhjulet, låtit stenen ligga där på sluttningen och börjat välja bort ”allt” för att kunna börja välja det enda – Livet. Kanske hon var lika strävsam som Marta, men hade gjort ett val. Kanske gnagde allt som behövdes ordnas med i hennes hjärta när hon såg sin syster slita. Kanske hade hon börjat montera ned sina berg och börjat fylla ut sina dalar.

Jesus undervisar på berget:

Gör er därför inte bekymmer och fråga inte: Vad skall vi äta? eller: Vad skall vi dricka? eller: Vad skall vi klä oss med? Efter allt detta söker hedningarna, men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt. 6:31-33)

Det är viktigt att se att Gud inte har problem med ”allt” – det är vi som har det. ”Allt” kommer av sig själv om vi bara söker det enda. Livet självt.

Att välja att avstå

Att lära sig att välja att avstå har i alla tider varit något som Guds folk ägnat sig åt. I bland i stunder av förtvivlan, ibland för att närma sig Gud. Man kan säga att avståndstagandet från ”allt” är människors sätt att proklamera, att ropa ut till Gud – ”Jag vill möta dig!” – ”Jag vill att vår relation skall återupprättas som den var i Eden!” – ”Jag vill tvätta min kläder vita, förbereda min själ för mötet med dig!”

Nu går vi mot slutet av Advent. Guds Son står för mänsklighetens dörr. Det är hans ankomst vi firar och ser fram emot. Vad kan en människa göra när hon skall möta Guds Levande Ord? Vi kan få en aning genom att titta på bilderna från Gamla Testamentet och läsa om Mose i Andra Mosebokens 34:e kapitel.

Mose gick upp på berget Sinai för att ta emot Guds skrivna ord – Guds 10 budord som skulle vara vägledning och tröst för Guds folk på deras vandring genom öknen. Guds folk hade gjort fel, de ville hellre ha ”allt” – en gud de kunde se och dansa kring – en sån som egypterna hade. Så de första stentavlorna, de som Gud själv skrivit med sitt finger hade Moses krossat. Krossat precis som den gud som folket hade byggt åt sig.

Nu vill Gud förnya sitt förbund med sitt fallna folk. Vi fick en ny chans. Så Mose högg ut två nya, tomma, stentavlor och tog med sig och gick upp på berget igen. Och där, där på berget fick han igen möta Gud och fick ta med sig Guds skriva ord till folket. Det står om hur Mose väljer att avstå ätandet inför mötet med ordet:

”Och han blev kvar där hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter utan att äta och dricka. Och han skrev på tavlorna förbundets ord, de tio orden.” (2 Mos. 34:28)

Kyrkan såg tidigt detta som en mönsterbild. Vi vet från kyrkohistorien att redan på 200-300-talet, kanske ännu tidigare, så fanns både en påsk- och en julfasta på plats. Vi, Kyrkan, såg ett behov av att avstå något inför mötet med Guds Levande Ord, så vi imiterade Mose och hans möte på berget med Guds skriva ord.

Vi valde att avstå det som vi sen skulle få i överflöd (Matt. 6:33). Det blev ett tillbakavändande till Eden, där vi äter den mat som var avsedd för oss där. En markör på att vi vill bli de som Gud hade avsett oss att bli genom att följa hans första bud till oss: att bara äta det som var avsett för oss.

”Och Gud sade: ’Se, jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frukt som har frö. Detta skall ni ha till föda.’” (1 Mos. 1:29)

Så Julfastan är traditionellt ett bortväljande av kött. Vi väljer för en kort stund att bli vegetarianer – för att sen i överflöd äta av precis vad vi vill. Detta är ingen lag. Det är ett erbjudande. Ett erbjudande att gå på den väg som Mose gick för att möta Ordet förberedd.

Mose fick möta Guds skriva ord. Vi går mot en tid då vi får möta Guds Levande Ord – Gud själv, född av en jungfru, lagd i en krubba. Livet själv blev fött mitt ibland oss.

Avslutning

Men att avstå från att äta kött. Känns inte det lite simpelt. Kunskapens träd förgiftade oss ju med en lust till ”allt”. Hur skall vi kunna avstå från ”allt”? Då blir det ju ingenting kvar?

Nja, det fina är man bara behöver avstå en enda liten sak, så är inte ”allt” längre allt. Det är bara nästan ”allt”. Sen, förutom att avstå något för att bryta udden av ”allt”, så behöver vi enligt Jesu ord också söka. Vi behöver söka Guds rike för att fylla ”hålet” som uppstod när vi avstod något.

Det kan bli en ganska fin minnesbild. Vill du bereda en väg för Herren? Kapa då toppen på ditt ”allt” berg genom att avstå något och fyll igen hålet genom att söka Guds rike.

Bön:
Så Gud, hjälp oss i denna tid att lära oss att avstå. Hjälp oss också att söka ditt rike. Hjälp oss att likt Mose avstå något inför mötet med dig och hjälp oss att likt herdarna på ängen stå upp för att i denna tid söka dig och ditt rike. Amen.

Slutnot

”Men Livets träd då?” kanske någon undrar – vad blev det av det? Du har ju bara talat om kunskapens träd och att avstå från ”allt”. När skall vi få äta av Livets träd?

(Rör vid korset)

Livets träd har vi hos oss här i kyrkan varje söndag. Och frukten av det, Jesus verkliga kött och blod, det ger oss fortfarande evigt liv varje gång vi äter av det. Precis som i Edens lustgård.
Men det är en påskpredikan – var sak har sin tid.

Förbehåll: Detta är en undervisning jag hållit ”live” och denna text var mitt manus. Jag frångår ofta manus när jag undervisar, så denna nedskrivna undervisning var med all säkerhet inte den jag höll ”live”. (Ords. 16:1)