Inledning

Idag är det en speciell dag. Dagar som denna kommer inte särskilt ofta, men det händer. Och det handlar inte om att det är jag som predikar…

Nej, det som är speciellt med den här dagen är att datumet är ett palindrom. Det blir samma om man läser det framifrån och bakifrån. 202000202. Det finns en del såna ord också. Till exempel om du försöker övertyga nån om att det är dax att börja jobba och inte längre vila sig. Då kan man ha ett ”latmasksamtal” – vilket är ett palindrom.

Dagens datum är som sagt ett sifferpalindrom 20200202, och ni som efter en stund kanske tycker jag blir långrandig och tappar intresset kan ju roa er med att fundera ut vilket nästa datum som är ett sifferpalindrom är (20211202).

Jag tänkte idag prata om Gudstjänst och hur jag ser på en Blomstrande Gudstjänst. Vi har ju talat en del i församlingen om blomster och även idag skall vi få lite jord under naglarna när vi rensar bort lite ogräs och gödslar lite så att jordmånen för blomstren, du och jag, bli bästa möjliga.

Gudstjänst – begrepp

Gudstjänst är en spännande och ganska svår företeelse att prata om. Vi har alla bilder och kanske även åsikter om hur en ”bra” gudstjänst skall vara och vad den skall innehålla. Sen hjälper det inte vår förståelse att ibland används ordet för att beskriva det vi gör eller borde göra och ibland det som jag gör eller borde göra. Vi använder ordet gudstjänst för att beskriva både något kollektivt och något individuellt.

Ett gemensamt arbete.

Genom hela bibeln används order gudstjänst huvudsak för att beskriva den kollektiva handlingen. Det finns några ställen som får oss att tänka på gudstjänst som något vi gör individuellt, till exempel i Jakobs brev, men dessa ställen är i klar minoritet.

De hebreiska ord som min bibel (SFB) översätter till ”gudstjänst” är framförallt abodah och sharath som betyder att arbeta eller att tjäna:

Man tänkte sig att det fanns en uppgift att ta i tu med då man firade gudstjänst, ett arbete att utföra, en uppgift att lösa. Mose säger till Farao: ”Herren, hebréernas Gud, har sänt mig till dig för att säga: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig i öknen.” (2 Mos 7:16). Det var inte bara ”Släpp mitt folk”, utan Gud satte dem fria till att tjäna honom.

De grekiska ord som används i nya testamentet är latreia och leitourgia – att arbeta och att tjäna. Precis samma betydelse som de hebreiska orden som används i gamla testamentet har så inget verkar ha förändrats i synen på vad gudstjänst är mellan gamla och nya testamentet. Det är när du och jag kommer tillsammans och arbetar och tjänar Gud.

Men Jakobs brev då? Där verkar ju det vara en mer individuell grej. Han skriver ju ”Om någon menar sig tjäna Gud men inte tyglar sin tunga utan bedrar sitt hjärta, så är hans gudstjänst ingenting värd.” (Jak 1:26)

Då har man till svenska översatt ordet threskos – ”att darra inför Gud”, med gudstjänst. Men alla engelskspråkiga biblar jag vet översätter det ordet med ”religion” och inte ”service” så det verkar inte riktigt handla om samma sak utan mer en ”privat religiös övertygelse”.

Vilken är då arbetsuppgiften?

Om vi nu kan vara överens med bibeln om att ”gudstjänst” i huvudsak betyder gemensamt arbete och tjänande så kanske vi vill veta vad vi förväntas arbeta med. Tänk dig att du är första dagen på det nya jobbet. Din viktigaste fråga då är inte ”var finns kaffeautomaten?” även om det är en mycket viktig fråga. Nej, den viktigaste frågan är ”vad förväntas av mig”? Vilken är min befattningsbeskrivning?

Så om du nu inte fick nån arbetsbeskrivning innan du kom in till denna eller en annan gudstjänst så skall du få den nu.

Offer

Det du skall syssla med idag på denna gudstjänsten och på alla gudstjänster du kommer att nånsin gå på är dessa enda två– offer och tillbedjan.

Kanske du blir chockad? Offer? Detta är 2020, har vi inte lämnat sånt barbari bakom oss? Men faktum är att altaret och offret på det är det centrala i varje gudstjänst.

Bibeln, både gamla och nya testamentet kryllar av ord om offer. I gamla testamentet handlar det om offergåva, brännoffer, slaktoffer, drickoffer, påskoffer, gemenskapsoffer, högtidsoffer, heliga offer, syndoffer, eldsoffer, viftoffer, matoffer, påminnelseoffer, förstlingsoffer, skuldoffer, heloffer, prästvigningsoffer, rätta offer (Mos, Kung, Krön, Profeterna)

Offer och altare – gåva och plats. I gamla tider var det lätt att se vem som var avgudadyrkare, du bara kollade på vilket altare, på vilken plats, som han eller hon la ned sin gåva – sitt offer.

Hur ser då ett rätt sätt att fira gudstjänst, att tillbe och offra ut? Ger bibeln några bra exempel som vi kan ta till oss? Låt oss läsa om Noa

Gamla testamentet

Vi läser om Noa att då han blivit räddad undan floden och gick ut ur arken (innan han planterade sin vingård) vände sig till Gud:

”Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.” (1 Mos. 8:20)

Skriften fångar med denna korta lilla beskrivning hela tillbedjans och gudstjänstens essens. Ur den kan vi dra fyra insikter om gudstjänsten.

• Efteråt – av tacksamhet
• för livet vi fått,
• tar vi av vårt livs innehåll
• och delar med oss igen till Gud.

Efteråt – av tacksamhet

Noa och hans familj hade blivit räddade av Gud undan översvämningen. De hade burits i sin ark på havets vågor och nu förts i säkerhet.

Hednisk tillbedjan går ofta ut på att muta Gudarna. Man gick upp på en offerhöjd för att köpslå. Jag ger dig detta så ger du mig detta. Ett försök att manipulera.

Men det funkar inte med Gud, och behövs inte heller då Gud redan älskar oss människor.

Biblisk, och framförallt nytestamentlig, tillbedjan är en åminnelse. Ett tack för att Gud redan har hört och räddat från döden. Av tacksamhet tar man av det som Gud har gett oss, sånt man kan använda för att leva och överleva och ger det till Gud. Man tillber och offrar.

För livet vi fått

Nästan alla bibliska offer sker för saker som haft med livet att göra. Syndoffer – då vi missat vad livet som människa handlar om och gått vilse. Försoningsoffer – då vi skadat livet för en annan människa. Påminnelseoffer – då jag, för att gå rätt i livet, behöver påminna mig om vilken som är livets källa. Reningsoffer – då vi har smakat liv eller död, födsel och sjukdom.

Alla dessa offer pekar på och påminner oss om Kristi offer som en gång för alla gav oss livet tillbaka. Livet som vi människor förlorat då vi åt av frukten i lustgården och dog. Kristus besegrade med sin död själva döden och livet segrade.

”… Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud.” (Ef 5:2b)

Allt i Nya testamentet kretsar kring detta enda: Kristus gav sitt liv för att vi skulle få leva. Han offrade sig frivilligt för vår skull. Hans liv för vårt liv.

Ta av vårt livs innehåll

Vårt liv innehåller så mycket. Somligt behöver vi för att överleva – mat, dryck och sömn. Annat behöver vi för att må bra – gemenskap, fysisk närhet och annat vi tycker om. Vi har vår utmätta tid här på jorden som i ett rasande tempo ter sig som en allt mer och mer ändlig resurs.

Av detta, det enda vi har, livet, tar vi då vi offrar och tillber. Det kan vara tid, det kan vara faste eller vake perioder. Det kan vara en retreat för att närma oss Gud.

Delar med oss igen till Gud

Vi tar detta vi har. Detta vi har fått av Gud och väljer att inkludera honom i det. Vi offrar till och för honom och tillber honom.

Att tillbedjan är offer vittnar David om då han i glädje och tacksamhet över Guds frälsning utgjuter jublets offer, lovets offer, munnens frivilliga offer, lyfta händer som aftonoffer, bön som rökoffer (Ps)

Alla dessa är Davids ord.

Tillbedjan och offer är ofta synonymer i bibeln.

Tillbedjan

När Jesus möter den samariska kvinnan vid brunnen kommer samtalet in på tillbedjan. Det hon vill ha ett svar på – hennes fråga – handlar om vilken plats att offra som är den rätta. Samariernas offerplats låg och ligger på berget Gerizim och judarna offrade i templet i Jerusalem.

Våra fäder har tillbett på detta berg (Gerizim), och ni säger att den plats där man skall tillbe finns i Jerusalem.” Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber vad ni inte känner. Vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” (Joh 4:20-24)

Jesus svarar inte på vilken offerplats som är den rätta, men han svarar på hur tillbedjan skall vara och pekar på två kännetecken. Han säger att tillbedjan skall ske i ande och sanning.

Ande – för att Gud är ande och inte något annat. Gud skall tillbedjas för den han verkligen är och inte något vi vill att han skall vara eller hittar på att han är. Gud är ingen guldkalv.

Sanning – för att Gud är den som Är. Lögn målar upp något som inte finns, endast Sanningen målar upp det som Är. Djävulen är lögnens fader. Fader till det som inte finns. Gud sanning och fader till ”himmel och jord, allt synligt och osynligt” – det som finns.

Så när vi sträcker oss mot Gud så skall vi göra sträcka oss mot den han verkligen är med dem vi verkligen är. För önskedrömmar om vem Gud är och vilka vi är finns ingen plats i verklig tillbedjan.

Blomster

Hur kan vi då blomma ut i vår gudstjänst – vårt offer och tillbedjan?

Paulus skriver i Romarbrevet:

Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. (Rom 12:1)

Det där är en svår mening. Frambära våra kroppar? Offer? Andlig gudstjänst?

Hur skall vi tänka kring detta? Hur skall vi förstå?

Om vi börjar bakifrån med andlig gudstjänst…

Andlig gudstjänst?

De grekiska orden som till svenska översatts med ”andlig gudstjänst” är ”logikos latreia”. Latreia kommer ni kanske ihåg att det betydde ”arbete – tjänst” eller då det är riktat mot Gud – gudstjänst. Men vad är då logikos? Logikos är av samma rot som ”vårt” ord logik. Det finns en mängd förslag på hur man kan och har översatt det ordet; förnuftig, sann, sann och rätt, intelligent eller som de flesta moderna biblar på svenska översätter det – andlig.

Det finns dock en äldre svensk översättning, Karl den XIIs Bibel, översätter det med ”skälig”, dvs. det som man rimligtvis kan förväntas av en människa. Och för mig verkar det kanske vara den bästa översättningen.

Man säger ju ibland att människan den enda ”förnuftiga” varelsen. Många andra varelser kan räkna ut massa saker och göra många kloka val, men människan kan tänka ut saker som överträffar andra varelser. Vi är förnuftiga, intelligenta, rationella och logiska på en helt annan nivå än andra varelser. Sen kanske vi inte alltid lever ut den förmågan…

Om vi tänker oss att vi människor skall fira gudstjänst på ett ”skäligt” sätt – som de rationella varelser vi är – så blir vår gudstjänst ”logikos”, det vill säga såna som vi är – människor.

Det är olyckligt att det står andligt i våra nyare översättningar (tycker jag), för risken blir att vi förminskar vår gudstjänst till att bara vara ”andlig” – så som vi uppfattar det ordet idag, och så glömmer bort att ta med de bitar som är fysiska och själsliga. Det är en uppenbar risk.

För Jesus uppmanar oss att ”älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.” (Mark. 12:30)

Vi skall fira Gudstjänst med allt vi är, inte bara på ett ”andligt” sätt.

Kroppar som offer

Den andra svårigheten med det stycket är att vi skall ”frambära era kroppar som ett levande och heligt offer”. Vad kan det betyda?

Vi kan ju börja med att vara tacksamma att det står ”levande” (zao) så att ingen får några gammaltestamentliga idéer… Samtidigt är ordet också en påminnelse om att vi har blivit levandegjorda av Kristi död och uppståndelse. Vi lever på grund av honom och utan honom hade vi varit döda. Det hjälper oss att minnas och vara tacksamma.

Men hur offrar vi vår kropp? Hur skall vi förstå det? Offer är ju att ge upp något som är mitt och överlämna det till Gud och det är ju genom kroppen som mitt jag får sitt uttryck i mitt liv. Kroppen är inte något som min själ och ande ”bor” i. Något som man på hemnet.se kan skaffa sig en ny och bara flytta. Man kan renovera den lite, men inte flytta från den. Vi är ande, själ och kropp – en helhet och inte separata delar.

Det är genom kroppen som min själs vilja aktualiseras. På gott och ont. För ibland vill jag ju göra ont. Tyvärr är det så. Det är ett sår inbyggt i vår fallna mänsklighet. Viljan att göra det onda – att behålla allt mitt materiella för mig själv, att vara högmodig, att säga elaka saker, att kolla på dåliga TV-program.

Den helige Johannes Chrysostomos som var biskop i Konstantinopel på slutet av 300-talet berörde i sin predikan om Romarbrevet 12 detta. Att vi genom att försöka tygla vår ondska så att den inte får utlopp genom vår kropp kan sägas ”offra” den till Gud.

”Och hur kan kroppen sägas bli ett offer? Låt ögat inte se på något ont, och det har blivit ett offer; låt din tunga inte tala något orent, och den har blivit ett offer; låt din hand inte göra någon ond handling, och den har blivit ett helt brännoffer.

Men detta är inte tillräckligt, vi måste också göra goda gärningar: låt handen ge allmosor, munnen välsigna de som vi möter och hörseln hitta sin glädje i skrifterna. För offer tillåter inget orent: offer är en förstlingsfrukt av andra handlingar.

Låt oss då med våra händer, fötter och mun och alla andra lemmar ge en förstlingsfrukt till Gud.”

ur Johannes Chrysostomos predikan om Romarbrevet 12

Avslutning

Då vi talat om ”blomstrande” i församlingen så har vi talat om att vi har olika tider och stunder. Stunder då man känner sig som ett frö som ligger i en kall och frusen jord och inte se spår av varken knopp eller blom i sitt liv. Så finns det stunder av växt och blomning och att vi blommar lite i olika tider. Stunder då vi syns och doftar av Kristus.

När jag tänker på en blomstrande gudstjänst så kanske det inte heller är det stora tulpanfältet på ett vykort från Nederländerna som jag tänker på. Nej, inte så. För din blomning är dold för mig. Jag ser inte det offer just du kommer hit med för att lägga på altaret. De goda ord du sagt och de dåliga du låtit bli att säga. Din tillslutna hand som öppnats för den behövande. Din tid i bön istället för på mobilen.

Men jag vill uppmana dig att nu ta alla dessa blommor och lägga på altaret. Förarbetet du gjort för att inte komma tomhänt till vårt gemensamma arbete – vår gemensamma gudstjänst – där vi var och en får bära fram det vi är som människor och överlämna till Gud. Av tacksamhet och åminnelse – för att han har räddat oss döden och gett oss del i sitt eget liv. Låt oss tillbe honom!

Amen.