Intro
Sammanhang: Denna undervisning delade jag på en Ekumenisk Bibelskola dit jag var inbjuden att undervisa.
Jag skall idag prata om Församlingen som Kristi Kropp. Detta är ju ett gigantiskt ämne, så jag hyser inga som helst förhoppningar om att göra det rättvisa här på en timme.
Det är inte bara ett gigantiskt ämne, det är också ett ämne så nära knutet till Gud själv, till Guds natur och Hans själva väsen, att vissa saker kring det kommer vi inte kunna förstå. Kyrkan kallar dessa för mysterium. Hur vi uttrycker vår förståelse av Församlingen som Kristi Kropp avslöjar ganska mycket om hur vi tänker om Gud och Hans natur. Min egen syn, som är ganska ”klassisk”, kommer säkert att lysa igenom här och där. Men jag hoppas kunna visa på några saker som kanske kan uppmuntra dig tänka vidare på församlingen och hur det är att vara en del av den.
När man talar om detta ämne kan man lägga sitt fokus på så många olika aspekter. Man kan tala om antingen verkandet eller varandet. Om vad det innebär för oss att vara Kristi kropp eller om hur vi idag kan få verka som Kristi kropp på jorden.
Man kan tala om hur den östliga kyrkans sätt att se på det skiljer sig från den västliga kyrkans sätt att se, hur den reformerade kyrkan ser på ytterligare ett annat sätt. Eller så kan man kan tala om hur kyrkan genom historien sett på att vara Kristi Kropp eller välja ut ett synsätt och utveckla det. Eller så kan man tala om nattvarden.
Och så vidare… :-)
Man kan också fundera på om det är viktigt att tala om. Klarar vi oss fint utan Kristi kropp? Är det viktigt? Är kyrkan en ”extra utrustning” i vårt religiösa ”bil köp” som vi kan välja till om det passar vårt tycke och smak?
Jag tänker att vi börjar med ett uttalande jag läste av en känd predikant:
”Varje gång jag hörde någon säga att de älskar Jesus men inte nödvändigtvis kyrkan var det något i mig som reagerade. Det kändes som att säga om sin hustru att jag älskar hennes huvud men inte resten av henne.” (Ulf Ekman)
Kan man se det så? Så konkret. Att uppdelningen vi ibland gör mellan Kristus och hans Kyrka inte riktigt är rimlig?
Så jag skulle vilja börja där, med att tala om den förening som Skaparen har med det skapade, för våra tankar om kyrkan som Kristi kropp hänger mycket tätt samman med våra tankar om Guds och människans natur, om Kristus, om syndafallet, om inkarnationen och om liv och död.
I begynnelsen
Du och jag är skapade för att ha gemenskap med Gud. Detta är vårt enda syfte, om man nu kan säga att vi har något sådant.
Gud hade gjort allt bra. Människan hade han gjort mycket bra. Gud var nöjd och njöt nu i fulla drag av det han hade skapat. Han hade skapat människan till sin avbild. Han hade blåst in sin livsande i människan han skapat av jordens stoft (1 Mos 2:7) och sen hade han tagit en del av den första människan Adams kött och av hans eget kött hade han skapat Eva (1 Mos 2:21), för att han ville att de skulle vara ett och på så sätt avspegla honom som skapat dem, Han som är ett.
Och Gud älskade sin skapelse (Joh 3:16). Han älskade sina människor. Han sökte deras gemenskap. Vi ser i berättelsen om världens skapelse att Herren Gud besökte människorna på jorden.
”Vid kvällsbrisen hörde de HERREN Gud vandra i lustgården.” (1 Mos 3:8) Detta är nog den vackraste versen i hela Bibeln.
Men människan hade vänt sig bort från Gud och följt den orm som Gud redan avvisat från sin gemenskap. Bort från den gemenskap som Han erbjudit oss, bort från livet i gemenskap med och i förtröstan på sin skapare.
Ända sedan dess, ända sedan Adams tid, har Gud sänt sitt Ord till oss för att söka oss och kalla oss till sig. Gud söker vår gemenskap. Vi ser det redan i berättelsen om syndafallets konsekvenser: Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: ”Var är du?” (1 Mos 3:9) Vi ser att Ordet sänds ut och kallar på mänskligheten.
På det sättet fortsätter det genom hela gamla testamentet. Guds ord sänds ut som löfte och lag, svagt och ringa för vår skull. (Hebr 7:18). Men vi syndiga människor förkastade Guds inbjudan till förnyad gemenskap och krävde en medlare (5 Mos 5:23-27). Vi nöjde oss med att ge honom offer och gärningar, som för att köpa oss fria från gemenskapen.
Och i detta, i vår oförmåga att se Ordet, i vår oförmåga att leva som Ordet kräver, i vår oförmåga att göra det som är gott, så sker undret bortom alla under: ”Och Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss” (Joh 1:14)
Inkarnationens mysterium
Han som var i Faderns härlighet redan innan begynnelsen, han som ägde Guds gestalt (Fil 2:6), han vilken genom allt är skapat (1 Kor 8:6), han som är Gud själv (Joh 1:1), valde att bli en del av sin skapelse. Gud tar mänskligheten till sig, när mänskligheten inte ville eller förmådde att ta Gud till sig.
Guds Ord blir ett med mänskligheten och Gud kallar människorna till sig inte bara genom sitt talade Ord utan nu också i Jesu kropp. Jesus bär hela mänskligheten i sin kropp för att på så sätt försona den med Gud och föra den in i gemenskapen med Fadern igen.
Nu beger vi oss ut till den djupa sidan av den teologiska poolen, så kolla noga att du har med dig din badring och armpuffar. :-)
För vi behöver ställa frågan ”Hur går då detta till? Hur kan mänskligt kött få del av Gudomlig natur?” (2 Petr 1:4) Hur kan den Oskapade födas in i sin egen skapelse av jungfrun Maria?
Ärkebiskopen i Svenska Kyrkan har problem att förstå det rent fysiska i jungfrufödseln har vi hört, men svårigheten ligger kanske egentligen i att greppa att ”Hon gav sitt bröst åt honom som har fyllt havens djup, hennes mjölk närde den som ger liv åt alla världar…. Hennes läppar fick nudda vid den, vars glöd får elds-änglarna att rygga tillbaka.” som en av kyrkans teologer, Jakob av Sarug, skriver.
Hur kan Han vara både Gud och människa samtidigt? Oskapad Gud och skapad människa. Evig och förgänglig, på en gång.
Exempel – Svärd och eld
För att illustrera detta, för att visa på hur Jesus var både mänsklig och Gudomlig kan man använda bilden med ett svärd och en eld. Tar man ett papper och för svärdet emot de, så är svärdets natur att skära pappret. Tar man och för elden mot pappret så är eldens natur att bränna pappret. Men tar och lägger svärdet i elden en stund och sen för det mot pappret, så kan svärdet nu både skära och bränna det.
2 olika naturer i en kropp.
Så är det med Kristi kropp, den är dels Gudomlig och dels mänsklig. Man kan inte säga att Gud bor i Kristi kropp lika lite som man kan säga att elden bor i svärdet. Svärdet har helt avtagit eldens natur och kan nu bränna pappret.
På samma sätt så visar Kristus på många ställen att han genom att lägga händerna på och röra vid olika människor, kan bota dom. Vi vet att det räcker med ett ord från Honom för att undret skall ske (Matt 8:8), men ändå väljer han att röra vid människor och genom sin kropp hela dom. Kroppen som är både Gudomlig och mänsklig. Den rör vid den spetälske och helar honom. (Matt 8:2)
Läser vi början av Matteus evangelium kapitel 8, så ser vi att Jesus både helar både med sitt ord och med sin kropp. Han har inte upphört att vara Ordet, men Ordet har blivit kropp (kött) !
Dopet
Vad har nu då denna teologiska djup-lodning i inkarnationens mysterium att göra med församlingen som Kristi kropp? Allt! Precis allt!
För ett precis lika stort mysterium som det är att Gud och människa blev ett i Kristus Jesus, lika stort mysterium är det att du och jag får bli ett med Kristi kropp i vårt dop. Skall vi läsa från 1 Kor 12:12-13 :
Ty liksom kroppen är en och har många lemmar, men kroppens alla lemmar – och de är många – utgör en kropp, så är det också med Kristus. I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss.
Vi får ”höra till” (SvFb), vi får ”utgöra” (Sv1917), vi är döpta ”in i” (KJV) Kristus. Är inte detta lika oerhört. Att precis som Ordet blev kött, så får du och jag bli en del av detta kött. Är inte dopets mysterium lika underbart som inkarnationens?
För bägge talar med tydlig röst om att Gud inte bara sänder Ordet till oss genom lag och löfte. Gud är här hos oss, vi kan ha gemenskap med Honom. Ordet är inte längre långt borta, svagt och ringa, utan ständigt närvarande i oss, och vi i Ordet.
Det gamla förhållandet med Gud har upphört. Vi ser i 2 Kor 5:16-17 att det står:
”Även om vi lärt känna Kristus på ett ytligt sätt, känner vi honom inte längre så. Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.”
Något hände med oss i dopet, så drastiskt att Paulus säger att det vi var innan, det är inte mer, det är något nytt som skapats där i vattnet där vår gamla människa dog. (Rom 6:4) Vi har fått del av livet genom att bli del i Honom.
Döden som kom in i människan genom Adam fick sitt slut genom Kristus, som är den ”sista Adam” (1 Kor 15:45) när Han gjorde oss till ett med sig. Vi blir Hans kropp och genom att bli del i Honom får vi liv, för endast Gud är odödlig och utanför honom finns bara död.
”Inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus som inför Pontius Pilatus avlade den goda bekännelsen, uppmanar jag dig: bevara det som han har befallt rent och oförfalskat, till vår Herre Jesu Kristi ankomst, som han skall låta oss få se när tiden är inne, han, den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen.” (1 Tim 6:13-16)
Gud ensam är odödlig! Vad betyder detta? Jo, det betyder att genom att bli en del i Kristi kropp, all leva sitt liv ”i Kristus” så väljer vi bort döden och får del av det eviga livet som bara finns hos Gud, i Gud. Och det är detta som är ”pudelns kärna”. Att människan genom att synda blev separerad från sin gemenskap med Gud och i denna separation blev som en gren avklippt från det träd som den fick sin näring från och den frukt vi bar, separerade från Gud, var dålig. (Rom 7:4-5)
Om liv och död
Människan olydnad ledde till att hon dog. För Gud hade sagt: ”men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö.” (1 Mos 2:17). Redan när den saftiga frukten var i Adams mun dog han! Direkt samma stund. För det var i den stunden han skiljdes från Guds gemenskap.
Död är inte att kroppen slutar funka och börjar bli jord igen. Död är separation från Gud. Så även om Adam levde tills han blev 930år, så var han död, för han var separerad från Gud.
Denna separation från Gud för med sig de effekter av död som vi ser och förstår med våra sinnen. Vi ser att i döden separeras människor från varandra. (1 Mos 3:12-13) Vi förstår att kroppen och anden separeras. Men detta är konsekvenser av döden, inte döden som sådan. Detta är viktigt och men lite svårt att förstå. För vi använder orden död och liv oftast utifrån ett mänskligt perspektiv.
Vi kan se det i Jesus konversation med lärjungarna rörande Lasarus död. När Jesus sa att ”han sover”, Guds perspektiv, (Joh 11:11) så fattade de inte vad han menade, han behövde säga det på det sättet som vi människor brukar använda ordet. Som slutet på det vi med våra sinnen kan uppfatta: ”Lasarus är död”, människans perspektiv, (Joh 11:14) sa han.
Men om död är separation från Gud, vad är då liv? Liv är gemenskap med Gud. Varför? För att Gud är den ende hos vilken det finns obegränsat med liv. Evigt liv. För att Gud är Han ”som ensam är odödlig …” (1 Tim 6:16).
Utan gemenskap med Gud – inget liv. En av kyrkofäderna uttryckte det så här ”Man kan inte leva utan liv”. Människans val, liv eller död, (5 Mos 30:15,19) handlar om detta: Gemenskap med eller åtskillnad från Gud.
Det är detta dopet gör med oss, det är detta som händer i dopet!
Det är då vi gör detta val, när vi praktiserar troende dop. Vi säger till Gud, ”Herre det jag tog från lustgårdens träd vill jag nu lägga ner inför korsträdet. Jag vill lämna tillbaka denna stulna skatt. Det jag i olydnad tog och betraktade som mitt eget, det ger jag nu tillbaka till dig. Jag ger dig mitt liv. Jag väljer att dö från döden i dopet. Jag väljer att lydnad gå in i det eviga livet i gemenskap med dig.” Och Gud svarar. Genom att göra oss till en det i Kristi kropp.
Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är friad från synd. Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom. Vi vet att Kristus aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över honom. (Rom 6:3-9)
Det nya livet i Kristus – församlingen Kristi kropp
Denna förändring, att bli en del i Honom, att få ett nytt liv i Kristus, att bli en del i hans kropp, är en central del i Jesus och även i Paulus undervisning. Vi kan läsa om detta i Kristi översteprästerliga förbön i Johannes evangelium (Joh 17:21-23):
Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.
Vi ser inte enbart här, att Kristus och Fadern är ett, utan att Kristus är i sina lärjungar. På ett annat ställe talar vår Jesus med sina lärjungar och säger (Joh 15:4-5):
Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.
Bilden av vinstocken och grenarna pekar på ett tema som utvecklas i Paulus brev, nämligen att Kristus är huvudet, ursprunget eller källan till sin kropp, och vi är lemmarna. Om grenarna huggs bort från vinstocken, har de inget liv.
Kristus identifierar sig med sin församling
Kan vi då vara säkra på att det är så här Kristus menar? Att vi verkligen blir en del av Honom själv. Kan vi vara säkra på att vi ”är i Kristus” på något mystiskt sätt. Är inte detta bara en fin bild på att vi skall hålla sams och lära oss att samarbeta?
Vi skall läsa ett stycke hur det var när Paulus mötte Kristus på vägen till Damaskus. Paulus, som då hette Saul, var en fiende till församlingen. Han ansåg att de hädade Gud och borde straffas. Hårt. Så han reste, med prästernas välsignelse, mot staden Damaskus för att där fånga och straffa de som trodde på Jesus.
Men när han på sin resa närmade sig Damaskus, strålade plötsligt ett ljussken från himlen omkring honom. Och han föll till marken och hörde en röst som sade till honom: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?”. Han frågade: ”Vem är du, Herre?” Rösten svarade: ”Jag är Jesus, den som du förföljer. (Apg 9:3-5)
Varför säger Jesus inte, ”Varför förföljer du min församling?”, vilket Saul mänskligt sett gjorde? Nej, Jesus säger ”Varför förföljer du mig!”. Kristus gör ingen skillnad på sig själv och sin församling. För vi är ett.
Liksom Gud förenade sig med mänskligheten i Kristus Jesus, så har Kristus Jesus förenat sig med sin församling. Vi är ett. Tänk på liknelsen med svärdet och elden.
Händelsen på väg till Damaskus gjorde ett djupt intryck på Paulus, hans brev är fyllda med hänvisningar till denna mystiska förenings realitet. Ett exempel på detta ser vi, när Paulus skriver om äktenskapet. En människa hatar aldrig sin egen kropp, utan hon ger den näring och sköter om den. Och på samma sätt behandlar Kristus kyrkan, eftersom det är hans kropp, och vi är dess levande delar.
Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den, så som Kristus gör med församlingen, eftersom vi är lemmar i hans kropp. Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. Denna hemlighet är stor – jag talar om Kristus och församlingen. (Ef 5:29-32).
Så denna stora hemlighet – Kristi kärlek, omsorg och förening med sin församling – får du och jag, genom Guds nåd och kallelse, vara en del av. Vi får genom att vara en del i Hans kropp kontakt med vår frälsning (Ef 5:23), Kristus själv som är dess huvud. Vi får leva våra liv i gemenskap med Kristus själv, genom hans kropp.
Vi läser ett par stycken som jag läste sist jag var här och undervisade, från Efesierbrevet 4:11-16:
”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.
Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran, när människorna bedriver sitt falska spel och i sin list förleder till villfarelse. Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus. Från honom får hela kroppen sin tillväxt. Så byggs kroppen upp i kärlek, och den fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, alltefter den kraft som är utmätt åt varje särskild del.”
Paulus talar här om vilka byggstenarna i kroppen är och vad som är murbruket.
Kärleken är stenarna (Matt 21:42) och du och jag är murbruket. Han ger oss av sin kärlek, du och jag får fatt på den och håller tag i den. Var och en med den gåva Anden givit oss. Vårt tjänst som del i församlingen är ”bygga upp Kristi kropp”, att göra den synlig i världen, och målet är att nå fram till källan för Kärleken, nämligen Kristus själv som är huvudet.
Sammanfattning av varandet
Kristus föddes här på jorden i en kropp. Gud gjorde sig till ett med mänskligheten för att kunna rädda den. Han levde och dog i denna kropp och låter oss genom dopet bli en del i den. Denna kropp, denna fysiska förhärligade kropp som går att känna på, som han kunde äta med (Luk 36-42, Joh 20:27), lyftes upp till himmelen (Apg 1:9) i hans himmelsfärd.
Han dumpade den inte i medelhavet på vägen upp till Gud, utan den kroppen är nu en del av Gud som vi förstår honom som treenig. Det är i och genom denna kropp, som både Gud och du och jag är en del av, som vi har gemenskap.
Och gemenskap med Gud är livet.
Kristi kropp är den nya förlåten som förenar och skiljer Gud och människa från varandra, och genom den, och endast genom den, kommer vi in i det allra heligaste (Hebr 10:20). Jesus säger ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6)
Verkandet
Det är utifrån denna förståelse som vi kan ge oss hän åt ”verkandet”, det du och jag gör som Kristi Kropp och i Kristi Kropp.
Det vi gör som församlingen, det gör vi för att synliggöra Kristus själv, Han som är församlingens huvud.
Det vi gör i församlingen, det gör vi för att växa upp till Kristus själv, för att bli helt uppfyllda av Honom, Han som är församlingens huvud.
När detta får sjunka in i mig, så kan jag tjäna i församlingen med glädje (Ps 100:2), för jag tjänar Kristus själv, och ge av mig själv och mina tillgångar med glädje (2 Kor 9:7), för jag vet åt vem jag ger mig och mitt.
Jag sätter punkt här. Jag skulle också ha velat tala om Nattvarden – om att äta och förvandlas i och av kroppen. Jag skulle ha velat tala om hur du och jag verkar i kroppen, hur vi verkar som kroppen. Det finns så mycket mer underbart i detta, att få vara en del Kristi församling, hans kropp på jorden.
Men det får bli en annan gång. Tack!
Förbehåll: Detta är en undervisning jag hållit ”live” och denna text var mitt manus. Jag frångår ofta manus när jag undervisar, så denna nedskrivna undervisning var med all säkerhet inte den jag höll ”live”. (Ords. 16:1)