Sammanhang: Denna predikan hölls i min församling som en del av ett längre framträdande av Söndagsskolan.

Advent – ankomst.

”Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss lägga bort mörkrets gärningar och klä oss i ljusets vapenrustning.” (Rom 13:12)

Natten går mot sitt slut och dagen är nära.

I dag firar vi första advent, söndagen då vi börjar skymta gryningen. Första advent är den första söndagen i kyrkoåret, och visst är det lite märkligt. Man skulle ju kunna tänka sig att fjärde advent eller påsk borde vart den första dagen på kyrkoåret. När Jesus väl föddes eller när han utförde sitt heliga verk på korset.

Men istället för att börja med strålande ljus eller mörkaste natt, så börjar kyrkoåret strax innan Hans ankomst. Advent är ju ett latinskt ord som översatts från grekiskans Parousia (Παρουσία) och det betyder någons ankomst. Och när detta ordet används i Bibeln är det oftast för att tala om den dagen då Jesus kommer igen. Jesus andra ankomst. Inte någon gång används det för att beskriva tiden innan Hans första ankomst.

På det sättet kan Advent alltid vara aktuellt för oss. Inte bara som en tid att minnas den där gången då Gud föddes till Jorden av Maria där i stallet i Betlehem. Längesen och långt borta. Ungefär som med nyheterna på TV så kan man känna att ”det där rör inte mig”.

Vi lever i en ständig Advent. Du och jag. När vi vaknar och äter vår müsli på morgonen. När vi öppnar dagens post eller lägger första plåten för dagen i stansen på jobbet. När vi trötta kommer hem och glider ner i TV soffan eller stressar runt på Ullared. När vi till slut stupar i säng och börjar om från början igen. I var och en av dessa stunder är Kristus ankommande. Han är på väg!

Låt oss lägga bort mörkrets gärningar och klä oss i ljusets vapenrustning

Varje år vid den här tiden slås jag av en om samma tanke…. ”Tänk om jag skulle skriva ett brev till vår Kung och be honom komma och fira Advent här hos oss.” Vilken grej det hade vart.

Tänk när du kommer hit och ser tysta, svartklädda SÄPO män med hörselsnäcka och allt stå här i varje hörn och tuggar tuggummi. Du undrar vad som är på gång… Du frågar lite försiktigt, men ingen tycks veta nåt. Fundersam och kanske lite obehaglig till mods så sätter du dig på din vanliga plats, men den känns inte riktigt vanlig längre. Mer som en spikmatta. Så hör du att det tisslas och tasslas lite. SÄPO mannen närmast dörren öppnar den och in träder Carl XIV Gustav i egen hög person och sätter sig här längst fram mitt emellan Pelle och Kai.

Det är nu dina tankar går från fundersamma till panikartade… Jag skulle tagit på mig kostymen! Varför tvättade jag inte håret i morse! Tänk om han och Drottningen sätter sig vid mitt bord på fikat, vad skall vi prata om då??? Skall jag kalla honom CG eller Kungen vid fikat?

Det hade vart helt Awsome att göra… Kanske nästa år…

För visst hade en sån händelse satt fokus på just detta, Advent betyder inte bara att minnas det som varit, även om det är nyttigt och bra. Utan Adventstiden är kanske framförallt en tid för att tänka på ”…han som är och som var och som kommer, den Allsmäktige.” (Upp 1:8). Adventstid har i kyrkan alltid varit en fastetid, en tid där man avstår det som nu är för att i bön fundera över våra liv i förhållande till Han som kommer. En tid där vi väljer att lägga bort det i våra liv som inte riktigt skulle platsa i Kungens närvaro. En tid där vi väljer att göra de gärningar som skulle göra Honom glad.

Kanske Advent kan få vara en tid för oss då vi bestämmer oss för att ivrigt lyssna efter det där knackandet på dörren. En tid att leva i en förväntan på att Han skall komma och förvandla vår vardag, förvandla vår helg. Förväntan på att, hur än vår situation ser ut, så är Han antågande. Förväntan på att den hunger vi känner i våra hjärtan efter Hans närvaro snart skall vara mättad:

”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” (Upp 3:20)

Förbehåll: Detta är en predikan jag hållit ”live” och denna text var mitt manus. Jag frångår ofta manus när jag predikar, så denna nedskrivna predikan var med all säkerhet inte den jag höll ”live”. (Ords. 16:1)