Vatten i sig självt är alltid rent och klart. Alltid en klar förening av 3 atomer, H2O. Det renar och det ger kraft åt den törstige. När det är klart kan man lätt genom det se botten på en djup fjällsjö. På samma sätt är Guds ord i sig är alltid rent och klart. Treenigt. Det renar och det ger kraft åt den som törstar. Genom det kan man lätt se botten även i en människas djup.
Men när det klara och rena kommer i kontakt med det jordiska blandas det och blir grumligt. Osmakligt och ibland till och med skadligt för oss. Där liknar Guds Ord och vatten varandra.
Därför vill jag stilla mig inför Guds Ord. Så att allt jordiskt jag själv och andra tillsatt får sjunka undan. Sedimenteras på botten, så att jag kan se det. Se det genom Ordet liggande där på min själs botten. Jag vill stilla mig och inte låta mig skakas och oroas av det som sker omkring. Jag vill bedja. Och förbli i bön
Var stilla inför HERREN, allt kött, ty han har trätt fram ur sin heliga boning. – Profeten Sakarja 2:13
Jag stillar mig. Invärtes i min själ. Men jag vill samtidigt låta den invärtes stillheten påverka mina aktiva handlingar idag. Ora et labora. Be och arbeta. De går alltid hand i hand. Stillheten är nyckeln till bönen, arbetet dess konsekvens.
Under en fasta kan man uppleva bönen som mer intensiv. Man kan uppleva Gud som mer närvarande. Kanske är det så för att vi inte bara stillar vår själ utan även vår kropp inför Gud. Vi försöker tysta dem när de med sitt skrikande försöker fånga och hålla fast vår bön.
Bönen hos den fastande är som en ung örn vilken svävar uppåt. Bönen hos en drinkare dras nedåt av mättnadens tyngd. Sinnet hos en som fastar är som en strålande stjärna i den klara nattluften. Sinnet hos en drinkare är dolt som i en månlös natt. – Evagiros av Pontos