Kyrkan i Sverige är under förändring. Förändring är bra för kyrkan, hon behöver förändras för att möta en lidande världs aktuella behov. Utan förändring kan hon bara möta gårdagens behov. Om man tänker på hur kyrkan genom historien förändrats och samtidigt behållit sin genuinitet, sin tro, sin Gudsbild, så kan man hoppfullt se fram mot vad hon utvecklas mot idag.
Ser man på utvecklingen som sådan, kan den drivas av yttre eller inre motivation. Den inre motivationen frågar ”Hur kan kyrkan hjälpa och uppmuntra alla ensamma flyktingbarn i Sverige idag?” och svaret på den frågan kan bli att kyrkan förändras för att möta de behov som flyktingbarnen har. Den yttre motivationen frågar ”Våra kyrkbänkar gapar tomma, hur kan vi attrahera folk att komma hit?” och svaret på den frågan kan bli att kyrkan förändras så att mötesformerna ändras lite för att mer likna Bingolotto.
Varken den förändring som den inre eller den yttre motivationen ger är i sig fel, så länge den inte gör att kyrkan slutar vara genuin och hel. Vad jag menar med det är att vissa förändringar skapar slitningar mellan det nya och det som redan finns. Jag menar då inte de vanliga ”Nej, så har vi aldrig gjort förut” gnäll gardet som ser all förändring som nåt ont. Det jag tänker på är när en ny förändring kommer i konflikt med en gammal sanning.
Många av kyrkans sanningar har ”kommit till” genom århundraden av teologiska diskussioner, trosdeklarationer och kyrkomötesbeslut. Gud har lett oss genom alla år! Många fantastiska människor har gett sina liv för att lära känna Gud och hans vilja, i kloster, i öknar, i städer, i förorter och på deras sökande har vi byggt den lära vi idag kallar Kristendom. För det är så, många av sakerna vi bekänner i våra trosbekännelser är inte lätta, enkla och greppbara. Många är svåra och har genom åren vållat många strider.
I sin bok ”Fem Teologiska Tal” brottas den store kyrkofadern Gregorios av Nazianzos med flera svåra frågor som om Guds treenighet och ”Vad är teologi?” Tankar kring dessa djupa frågor, Guds natur och vårt sätt att söka och uttrycka detta, måste få vara en grund för många mer ytliga resonemang som förs inom kyrkan. Hade häx-brännarna på medeltiden sökt djupt efter vem Gud är hade de kanske funnit anledning att släcka sina facklor. Ungefär som när fariséernas yta konfronterades med Jesus djup då de ville stena äktenskapsbryterskan.
Problem uppstår när ytan inte längre har kontakt med djupet. Så är det givetvis aldrig, en yta har alltid kontakt med ett djup, frågan är bara vilket djup. När vi diskuterar kyrka eller teologi i ett förändrings perspektiv måste vi alltid först fråga oss vilka sanningar som kyrkan eller teologin idag vilar på. Är det så att förändringen vi ser behöver göras kommer i konflikt med en gammal sanning måste vi göra samma resa som Gregorios, Luther och många andra gjort. Från ytan till djupet för att se vad som finns där nere på botten.
För idag är ofta människors åsikter om hur ytan skall se ut inte alls grundade på den kristna trons djup. Man drömmer om och genomför förändringar som helt saknar kontakt med kyrkans djup. Förändringar som skapar spänningar. Inte för att människor tycker olika, det har vi alltid gjort, utan just för att de saknar kontakt med kyrkans djup.
Jag har pratat med människor som förnekar att Gud skapat himmel och jord, människor som är troende Arianer (treenighets förnekare), människor som hävdar att dop och nattvard inte ger förlåtelse. Allt inom kyrkans väggar och sammanhang. Men dessa åsikter är helt kontaktlösa med den kristna kyrkans lära och tro.
Och det är kanske det som är poängen. Människor känner inte till kyrkans lära i grunden och kan då heller inte bygga sina resonemang på den. Problemet är inte att människor ifrågasätter djupet, utan att väldigt få människor gör sig besväret att i fasta och bön söka Gud där nere på djupet, vilket resulterar i ytliga läror som är grundade på vad som helst. Vilket skapar slitningar med kyrkans djup och grund.
Kyrkan behöver förändras, hela tiden. Men förändringen får inte skapa inre spänning i kyrkan (mellan yta och djup) utan vara sån att djupet och ytan harmonierar och är genuint.