Gå i kloster! Åh, varför skulle du föda syndare till världen?
Själv är jag någorlunda hederlig, men ändå kan jag förebrå mig för ting som gör att det skulle varit bättre om min mor aldrig hade fött mig. Jag är högfärdig, hämndlysten och äregirig. Fler synder står parata att begås av mig än jag har tankar att klä dem i, fantasi att ge dem form eller tid att sätta dem i verket. Varför ska en sån som jag kravla omkring mellan himmel och jord? Ge dig av till ett kloster
I den berömda dialogen av William Shakespeare uppmanar Hamlet den unga adelsflickan Ofelia bli nunna. Hans ord efterliknar Predikarens (Pred. 4:1-3):
Vidare såg jag de våldsdåd som begås under solen. Jag såg tårarna hos de förtryckta, och ingen tröstade dem. Från förtryckarnas hand utgick våld, och ingen tröstade dem. Då prisade jag de döda, som redan dött, lyckligare än de levande, som ännu levde. Men lyckligare än de båda prisade jag den som ännu ej blivit till, den som ej sett det onda som görs under solen.
och hans lösning på syndens och ondskans problem är jungfruligheten och askesen. Detta är en väl beprövad lösning, en lösning som Kyrkan praktiserat sedan dess begynnelse. Att dels dra sig undan från världen, avhålla sig från den, och dels utöva askes, övning, i att bekämpa synden i sig själv.
St. Athanasius skriver i ett brev till Fader Amon: ”Det finns två vägar i livet: den ena är kysk och enligt naturen, det är äktenskapet, den andra överträffar naturen och är änglalik, det är jungfruligheten.”
Jag firade idag en liturgi (mässa) i ett kloster och firandet får bli ett tecken för mig. Jag, som valt naturens väg, får tillsammans med munkarna, som valt en annan väg – den väg som överträffar naturen, tillsammans sträcka oss mot Gud. Det naturliga och det övernaturliga tillsammans och just i firandet idag går vägarna parallelt en stund, för att sedan vika av åt olika håll igen. Men vi vet att bägge vägarna leder mot samma mål. Vårt gemensamma mål.