Bakgrund – Detta är en liten text som jag blev ombedd att skriva för en kolumn i lokaltidningen.
När man så här mot slutet av sommaren sitter och bläddrar i telefonen bland bilder man tagit av solnedgångar så infinner sig känslan av att bilden inte riktigt lever upp till den verklighet som jag försökt avbilda. Bilden känns platt och tråkig och inte alls som den undersköna vy jag såg där i Juli när jag tog kortet. Den känns … sämre på något sätt.
Jag tänker vid dessa tillfällen alltid på Oscar Wildes fantastiska och skandalösa roman ”Dorian Grays porträtt”, om den unge Dorian som får sitt porträtt målat och sen önskar sig att bara bilden av honom skall åldras och inte han själv. Så han förblir ung och oskuldsfull, men inte bara hans åldrande utan även hans omoraliska och syndfulla liv börjar synas på porträttet tills dess att bilden blir så fasansfull att han gömmer tavlan och när tyngden av hans hemlighet blir för tung att bära tar han en kniv och sticker i tavlan – och dör själv.
Min egen hemlighet är att jag också har en sån tavla. Det är en ikon, en målning, av Jesus Kristus som korsfäst. Hans händer och fötter är genomborrade av spikar och blodet rinner från ett sår i hans sida. Slagen och misshandlad. Utmärglad. Huvudet hänger mot hakan. Ett lik. Ingen vacker syn.
Jag vet när jag tittar på ikonen att det är bilden av Guds Son och samtidigt bilden av mitt Dorianska inre som han valde att bära för min skull. Min skuld och skam som hänger där på ett kors för allmän beskådan. Allt medan jag själv, till synes, förblir opåverkad av den ondska jag medverkar till.
Profeten Jesaja skriver om Jesus: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet. … Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull.” (Jes 53:3,5a)
Men att vända bort sin blick från mannen på korset är att likt Dorian försöka gömma och förstöra tavlan som avslöjar oss. Dorian försökte axla ett kors han inte var stor nog att bära. Att göra om intet sin egen synd och skam.
Kyrkans väg är en annan. Hon hjälper oss att konfronteras med vårt inre i den allmänna syndabekännelsen och i enskild bikt. Hjälper oss att se på oss själva som vi är, helheten och inte uppdelade i goda och onda fragment, och sen överlämna oss i Guds nådefulla händer. För att få förlåtelse av honom som var stor nog för att bära synden.
Jesus tog all synd och skam i vårt ställe.